Den unge mannen hade sedan länge lagt sin tillvaro i musikens händer. Den spinkiga kroppen styrdes i rytmiska rörelsemönster. Han sträckte sina ärrade armar mot strålkastarna och lät höfterna spinna honom runt, runt.
Utan att bry sig om omgivningens missnöje tog han plats. Han hade inga planer på att ursäkta sig. Det var han och musiken. Han var musikens och musiken var hans. Det var det här han levde för. Kroppen svängde än en gång runt, uppfångad av tonsammansättningen och basgången.
Huvudet tippade bakåt i sekunder av extas och med ens föll ljuset över hans mjukt slutna ögonlock. Läpparna – som var lätt krusade i ett leende – formade ord. Samma ord som satte hela lokalen i gungning. Svettpärlor droppade från det mörka håret, blandades med vätskan som fuktade hans kinder. Intensiteten i ett plötsligt utfall sände en rysning längst min ryggrad. Han var vacker men han brydde sig inte just nu.
J kallades han. Jag visste det – och jag visste att han dansade för sitt liv.