"Du är så jävla destruktiv..." mumlar jag. Låter fingertopparna återupptäcka dina ärr; både de nyinristade och bleknande.

Du svarar inte. Drar varsamt åt dig armen med nonchalant värdighet och blåser ut cigarettrök i den redan dimmiga källaren istället.

/Jag avskyr när du gör så - låtsas som ingenting när du i själva verket är nära att trasas sönder inuti. De fula minnena glänser i dina förstorade irisar och jag avskyr det... men bara nästan./

And I remember in the basement, sharing sweat with all these stranger boys and girls viskar vår LP-skiva. Relaterar, även om vi bara är två.

"Känner mig som en människa då." konstaterar du efter en lång paus. Rycker till med ena mungipan, antyder ett nostalgiskt leende.

/Jag vill inte att du ska le. Världen kommer alltid att fascineras av sådana som oss, men det enda jag vill är faktiskt att vi kunde ingå i deras gemenskap... åtminstone för en dag./

Är rädd för att avvisas så låter bli att röra vid ditt fårade ansikte eller dina övertydliga nyckelben. "Nu då...?"

Du flinar brett. Har säkert väntat på det här ögonblicket och lämnar därför en näskyss mot min kind. "Nu känner jag mig som gud."

/Jag borde inte låta mina kläder falla till marken, men jag vill så gärna fläta ihop våra fingrarrevbennerverartärervenerhjärtan. Vi är det trasigaste jag vet och det enda vi har är varandra./