Hon förgör ensamheten så elegant. Hon bryter tabun likt vinden ett halmstrå.

En så vacker men pryd tulpan. Alla dessa år som hon vuxit fast. Dags att dansa, vi dansar på hustaken. Hon delar på sig så vi alla får en chans att dansa, givmild kvinna. Våra ögon hungrar. Mina steg är snabba och det går på instinkt, hennes är eftertänksamma.

Hennes långa mörka hår i fläta, och hennes kropp. De vita åtsittande kläderna och hållningen. Möjligt hur? Makalöst. Folket stannar upp när de ser ljuset vi utstrålar, hör andetagen och känner stämningen. Någon turist med kameran försöker hopplöst fånga det men filmen är blank. Som om att den inte hann med oss. Damen visar ingen nåd. Hon är så underbar. Bara blott bar.

Först vågade jag inte prata med henne, hon såg så upptagen ut. En dag för sent hälsade jag på henne, då var hon redan på väg hem. Om jag fick hälsa på skulle hoppet på henne återställas. Dimman kan inte fördunkla hennes omdöme, hon är oskyldig.
En oskuld.

Den börjar kväva mig, de andra tar emot den och jublar högt av vansinnig glädje. Du orkar inte med dansen, hon verkar skönja den som orkar med henne. Håll ut! Ropar hon, vid fullmåne ylar hon. Smärtan kommer alltid, väldigt nära jag spelar ingen roll. Hon kan omedvetet lindra den eller öka den. Jag blir genast medveten om det, om jag drömmer får ingen annan än hon väcka mig. Jag kämpar för att hålla mig kvar i drömmen, är så nära att få röra henne.
– Glöm inte bort att älska mig, vädjar hon. Tunga ord men nej, de glöms inte.