lägenheten i universitetsstaden låg under en stor ostkupa med stjärnhimmel på insidan. det var verkligen vackert. vi blev förtjusta med en gång och sa till mäklaren att vi ville stanna på prov under natten. vi hade matsalsbordet på trampolinen med utsikt över innanhavet. maken tyckte vi skulle skaffa en marmorerad trampolin istället om vi skulle flytta in. för investeringar fanns det alltid pengar menade han.

jag var tveksam. jag uppskattade verkligen den originella designen, men var det egenligen så praktiskt med ett innanhav i hallen? i kanterna av kupan fanns det visserligen oändligt med utrymme, men takhöjden var förbaskat låg. man kunde ju ha sängar och leksaker där. tur att barnen var små fortfarande. bonustvillingarna var mindre än de egna barnen, hur det nu kunde komma sig. Emilia kunde gå själv och tala rent, Emelie kunde kramas. jag satte på henne extrakappan och sa att hon kunde kalla mig extramamma. Sonen stod på trampolinen och filosoferade över den förestående flytten.

vi sov gott och drömlöst i vita sängar.

så skrällde väckarklockan och maken lade sig på mig bara sådär. vill du ha mej nu? sa han kaxigt. jaja, han var ju len och fin, men hade som vanligt ingen känsla för förspel eller tidsramar, han skulle ju till jobbet. han skulle jobba mellan 12 och 11. varför tog du inte 10 till 9 istället så att du slapp köra hem i mörkret? frågade jag. han tänkte inte på det sa han.

så försvann han och jag var ensam kvar med barnen och skvallertanterna som satt vid köksbordet av glas. de var grå i ansiktet och i håren. de rökte och drack kaffe och tittade anklagande på mig över kanten på glasögonen. hade jag lämnat kvar Marockana i torpet utan nyckel? var det sant att jag hade tagit ölflaskan ur handen på henne? hon hade tagit mycket illa upp hade de hört från säker källa. visste jag inte att hon var Emelies flickvän? hade jag fördomar mot invandrare och lesbiska? vavava?

jag mindes inget av ditfärden, så jag kunde inte försvara mig. det kändes som om jag hade blivit teleporterad.