*

Dras långsamt upp ur dimman och är för några sekunder övertygad om att du fortfarande existerar. Famlar med halvslutna ögon efter din värme mellan sänglinnena, i behov av att berätta om den fruktansvärda mardrömmen som lämnade mig hyperventilerande hallucinerande mitt i natten. Vill känna ditt hjärta skälva till mot mina fingertoppar, dina morgonkyssar mot axeln. Hade till och med kunnat gå med på en brottningsmatch, för om det är något som alltid får mig att skratta så är det att höra dig tjuta ”ATT NYPAS ÄR FUSK, DET ÄR BARA TJEJER SOM NYPS!”. Leendet kittlar över läpparna... men sedan tränger hostningen upp genom halsen. Det ihåliga ljudet får minnena att virvla upp från dammet under sängen.
Du är inte där. Du är inte där.
Vår saga är skriven av Grimm. Du krossade mina Disneyillusioner när du berättade om Askungens styvsystrars avhuggna tår. Lever epilogen, återupplever prologen. Det är lättare att minnas än att gå vidare.

Vi rökte Level från balkongräcket istället för att sova. Var precis så svåra som litteraturen tillät oss att vara när vi såg solen stiga ovanför de sovande hustaken. Vi hade bara känt varandra i några veckor men det var något med dina absorberande ögon som fick mina knäveck att darra.
”Jag har alltid önskat mig en vindsvåning.” sade du. Efter viss tvekan svarade jag att det minsann såg ut som att du hade en sådan nu.
”Ja, men det är inte som jag drömt om.” Sedan tittade du på mig, log och kysste mig utan att tveka. För första gången. Lika oväntat väntat som i en fransk film.

Hela vår saga var som en fransk film; vacker, men med något oförklarligt melankoliskt i atmosfären.

**

Tomheten genomsyrar varenda muskel du någonsin rört vid. Innerst inne visste jag hela tiden. Doften av våra lekar är visserligen ingrodd i väggarna, men det luktar även salttårar och paniksvett nuförtiden. Kvider ner i tyget. Försöker gråta men har inte druckit något det senaste dygnet. Försöker låtsas som att du bara har gått för att brygga kaffe men det luktar för instängt. Försöker dra bort den gråa filten från hjärnan men är inte stark nog.
Dörrklockans signal skär genom lägenheten och hjärtat. Det är alltså inte natt. Eftermiddag kanske. Orkar inte reagera. Vet att högen med räkningar har vuxit i hallen. Alla är adresserade till dig. Vill att du ska stryka mig över kinden och viska ”Oroa dig inte, jag betalar dem senare.”. Hur länge dröjer det innan Kronofogden tappar tålamodet? Tar de hänsyn förlustdepressioner och nedfällda persienner och blod i badkaret?
Gråter, trots att läpparna är spruckna av vätskebrist. Snorar ner i kudden och tappar andan vid insikten om att du inte längre kan trösta mig. Återupplever kulmen.

Vår brottningsmatch spårade ur när jag råkade nypa dig en gång för mycket. Dina gröna ögon ändrade nyans och du dunkade mitt huvud mot sängkarmen så hårt att jag såg stjärnor. Det var först när jag började snyfta som du tycktes inse vad du höll på med. Tröstades av försiktiga fingertoppar över ryggraden.
”Jag förtjänar inte någon så vacker som du.” sade du, med gråten i halsen. Svarade att det var du som var vacker och  lovade att aldrig nypas igen.
Alla andra gånger var det bara på skoj, som Courtney Love och Kurt Cobain när de precis lärt känna varandra. Lekfullt allvar som i slutändan ledde till kläder på golvet.

Du var Kurt Cobain; oberäknelig och revolutionerande, med ett behov att skapa rubriker.
Din ”rubrik” blev enbart en liten dödsannons i lokaltidningen.