Vad ska vi sluta med?
Ja, var ska vi börja?
Vilken vilsen, grådisig sörja
jag hamnat i, trots trä
som gav en fyr till elden,
en ledsagande fyr
som log åt allt bestyr
de tillbad under kvällen.
"Vilka dårar, vilka dårar",
jag trodde nästan mig själv ett tag --
en dag --
tills elden gav mig kårar,
kyliga och korta,
och varje gång jag vände om
viskade en naken sång:
"Det lyser mer där borta!"
En fyr, en skog, vad mer
kan ett hjärta behöva?
Det finns inget att förstöra,
dina stickor tver och tver.
"Tve bort allt!", men snälla,
"Två drag till!"
Jag vill inte sitta still
vid avloppsrörens källa.
Vilka då, vilka drag?
Det finns inga troner kvar!
Den fyr som en gång var
är nu en hopplös framtidsdag.
Snurra runt min plattform,
min hud är alltför gul
för att passa i det skjul
som varje kvart det pratas om.
"Dagar ska komma",
säger du,
"när de ska se vad du ser nu --
inga ord ska somna!
Du ska se dig själv som viktig,
spela varje kort..." --
men det går alltför fort!
Jag räds den dag då jag på riktigt
måste öppna hela famnen
och höra ifrån de som hatar mina banor:
"Vilka skadade, nervösa anor
du bär på, lille vän."