Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dikt om frågor gällande människans sammankoppling. Familjens sammanfogning av blodsarv. Men trots det är vi inte sammansvetsade som stål. Det går att skilja människa från människa. Hur nära bör i vara varandra, vart är kärleken?


Sammankoppling

Tänk att två från helt skilda håll en dag ska bli tre.
Att en del från den ena och en del från den andra, i nummer tre, kommer få se.
Hur dem då helt plötsligt blir sammankopplade likt ett parallellkopplat system,men ändå inte är helt sammansvetsat som ett uppböjt gem? Att de binder mer vävnad tillsammans för varje år som går, men att vävnaden kan lik väl kan förtyna till ett sår.
Likt baciller frodas av sfären omkring, förintas dem utan varandras värmande ring.
Och om de gifter sig, ska det då vara ett materiellt bevis, på att kärlek aldrig kan frysa till is?
En lampa släcks i kopplingen men konstruktionens krets förblir densamma, så starkt men så svagt moder jord vill oss omfamna? Nu står nummer tre med en hand åt varje håll, och hans tonart kanske har gått ner till moll.
Eller så har den gått upp till dur, för hans skur behöver inte vara sur, eller bilda en mur.
De har ju trots allt sin krets som består, men finns det inte en djupare sammanfogning och mening i vår stora världskår?




Fri vers av Sahara
Läst 342 gånger
Publicerad 2012-03-01 17:01



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Sahara
Sahara