Det smala bordet i tågkupén var bestrött med dagstidningar, kvällstidningsbilagor, bananskal i plastpåse oförpassad till soppåsen under fönstret, och diverse reklamblad för allt mellan tågets extraerbjudanden om mera kolhydrater och sockerbomber och elkedjans senaste datorerbjudanden.

Mitt emot min förbokade plats satt en herre synnerligen obekväm i sin fara-på-resa-till-storstaden-stass. Kostymen numera numret större än kroppen, slipsen daterade hans garderob till tidigt 80tal och hans av hårt arbete formade händer låg på tidningstraven och såg ut som om inaktiviteten i sig var en större plåga än alla dagsverken i skogen eller på traktorn.

Han studerade mig lite ur ögonvrån som om jag var en kalv på auktionsbesiktning. Nyhetshungrig som jag var frågade jag om det var ok att bläddra i högen av dagstidningar. Han nickade till svar och la till, 'de är inte mina, varsågod.' Själva tonen i hans tillägg förådde att han betraktade tidningar som överflödigheter. Jag läste kultursidorna, ledarna, recensionerna och den senaste mordhistorien i all sin illa återhållna voyerism. Människors behov av ställföreträdande äckel och makaber lidelse för 'händelser' som för en stund bröt sönder deras livsmonotoni lyste igenom i journalisternas ihjältuggande av sanningen till förmån för sensationen.

När jag bläddrade fram till den sista kvällstidningens variant av samma mordhistoria visade mannen ett visst intresse för min tysta utskärmning av hans värld ur min. Med en gest mot den censurerade bilden av den förmodade gärningsmannen, undslapp han sig 'det där är min närmaste granne.'

Min förvånade min över tidningskanten lät honom förstå att jag antingen inte hört honom eller inte trodde honom. Han lutade sig ivrigt närmare och i en ton som han själv nog uppfattade som konspirationell och hemlighetsfull berättade han sanningen, sin sanning, om 'det bestialiska mordet'. Angående journalistikens villkor behövde jag ingen upplysning, men han gav sina åsikter med emfas. Länge och ingående monologiserade han den lille mannens syn på ordvrängarna och sanningsförskjutarna i press och bildmedia.

Motvilligt lät jag hans bittra erfarenheter av människor med ordens makt över handlingarnas verklighet sippra igenom mitt ytliga intresse av läsandet och nyhetsinhämtandes tidsfördrivande. -'Det värsta är att det är sån övergödning av ord på varenda bagatell att alla dom stora och viktiga sakerna helt och hållet försvinner och tystas ner. Bagatellerna blir världsnyheter och de viktiga tingen får inte en rad ens i eftertexterna!'

Jag bröt min lyssnande tystnad och inflikade en motfråga. -'Vad tänker du då på till exempel?

-'Folk har slutat leva,' sa han, nu utan alla hämningar med hänseende till ljudvolym och andra passagerare i kupén. 'De sitter och glor på rumpviftande tonåringar som inte kan stava till 'mocka gödsel' men som tjänar på fem dar vad jag inte får ihop på ett år med 365 arbetsdagar om 14 timmar om dagen. Regering, riksdag och mediamakterna har reducerat en hel befolkning till en flock närsynta tv-gloande chipsätare!'

Med en svepande rörelse över den betryckta pappersmassan på bordet protesterade han med en glöd och intensitet som liknade en ur jorden uppträngande magmaflod som i åratal levt sitt eget liv, alldeles under ytan.

-'Dom som har ordens makt och som har rätten att definiera sin egen betydelse, beskåda sin egen förträfflighet och överösa oss med sina floskler och nymodigheter, de tror att de är samhällets grädda, bara för att de flyter uppepå! Men ja ska säga vad ja tycker. De är inget annat än skummet som flyter upp när man kokar slaktbenen. Och det är mina och dina, de vanliga människornas ben som de kokar i sina grytor!'

Inget kunde vara tydligare än att 'kulturen' stod honom upp till halsen, som om han fallit i sin egen gödselbrunn.

För att bryta spänningen frågade jag honom varför han var på väg till Huvudstaden.

-'Jag lever mest på att vara kontraktsodlare av potatis till chipsindustrin. Nu ska jag till en hearing på  jordbruksverket som ska ge oss de senaste idiotiska reglerna från EU. Jävla politikerpatrask.'