Med tungt sinne försöker jag fånga min dag
men når inte ända fram
det är jobbigt - känns meningslöst och jag
känner mig som ett litet vilset lamm

som sprungit bort, och jag hittar inte tillbaka
till tryggheten i mitt liv, till min bostad
jag irrar runt och stigarna är allt utom raka
jag känner dysterhet, och är inte det minsta glad

får jag någonsin åter uppleva glädje, när och om jag hittar rätt
får jag känna frid
jag kan än inte komma på något sätt
just nu, men det känns ändå som någon går bredvid

och beskyddar, bevakar - ständigt
det ger mig en någon ljusare livssyn
för även om det just nu känns eländigt
så tittar jag trots allt upp mot ljuset i skyn

och ber en bön om att hitta mig själv, hitta tillbaka
till min trygga tillvaro, min boning
där jag kanske kan få smaka
av något som heter försoning

stigen delar sig, jag tvekar, ber om direktiv
vilket mål, vilken väg ska jag välja
om jag kan finna rätt i min vilsenhet och om jag kommer att få tillbaka glädjen i mitt nu så vilsna liv
jag hoppas att någon hör och kan förtälja


hör mig själv nynna ”var jag går, i skogar berg och dalar”
skönjer plötsligt en känsla av uppsluppenhet
och har en förkänsla av någon som talar
till mig … om värme och om .. trygghet

nu börjar jag känna en väldig säkerhet
och jag anar riktningen - går åt rätt håll
jag börjar känna igen mig, och nu är jag övertygad, jag vet
allting börjar släppa, det känns plötsligt som jag har nästan full koll


någon har visat mig vägen
visat mig var jag ska göra för att komma rätt
och även varit enträgen
och fått mig att inte ge upp, utan helt plötsligt även gjort så att allting känns nytt och så lätt

© Ted Örnberg 2011