Ömtålig och skör är vackra ord - när de beskriver en ballerina. Inte när de beskriver mig. Inte är de beskriver sjuttonåringen som stått stark genom skilsmässomagkatarr och mental misshandel av modern och samtal till sjukvårdsupplysningen

(och så mycket, mycket, mycker mer - men tretal är magiskt.)

"Jag är rädd att något ska hända

när som helst

och att du ska bryta ihop."

Min bästa vän känner mig bättre än jag känner mig själv...

... jag antar att det är något positivt?

Min taktkänsla har alltid gäckat kvinnan som förde mig till jordelivet/världen/byhålan, fostrade mig och kallade mig rabiat; jag är ganska bra på att skriva ord och trasas sönder av andras ord och bygga upp mig själv igen med påhittade ord

(men det skiter hon i för inget jag gör är någonsin rätt.)

"Att bete sig som hon gör är fel.

Hon skulle behöva

en seriös psykisk utredning."

De ser henne med objektiva, kritiska amatörögon...

... medan jag förblindas av vanemönstret.

/Magkatarrmonstret livnär sig på Varma Koppen; jag får inte ner något annat./

Jag kan inte älska henne. De som har sett och sympatiserat med J'ai tué ma mère vet vad jag talar om. Det är omöjligt att älska någon vars blotta existens får huvudet att susa av perfektionskrav, mindervärdeskomplex och oförfalskad ångest

(och alla känslor inuti eller däremellan eller utanför)

"Har du någon aning om varför lillebror gråter?

Har mamma sagt något nu igen?

Eller gjort något?"

Förmodligen har hon yttrat sig om hur allt är hans fel...

... för att sedan gråta och fånga vårt medlidande.

Hon slår honom i alla fall inte.

Hoppas jag.