Det blåser.
Det kanske är blåsten.
Eller alla de där mornarna man vaknar,
nätterna.
Kanske är det dagarna, tiden, den levda tiden.
Gränserna.
Det blåser.
För att en luft på ett ställe har värmts upp, och på ett annat kylts ner.
Kanske är det tiden.
Timmarna. Åren. Och rynkorna i ansiktet.
Minnena. Nedslagen. Synapsförbindelserna.

En tidig morgon i ett tält vid en strand.
Solstrålarna som ännu ej når över horisonten, dimman över vattnet.
Stillheten.
Sagorna i dungen bortom husknuten.
Ballongerna som blivit kvar efter festen.
Den medelålders kvinnan som skriver "fuck you" med fingrarna på imman i busskuren en vardagsnatt.
Vardagen.
Timmarna.
Avbrotten.

Det blåser.