Jag promenerar omkring planlöst i staden sådär som jag brukar göra när jag inte har något bättre för mig. Hade det inte varit mitt i sommaren hade väl solen snart gått ner och skapat ett romantiskt rött ljus över staden, men det är bara grått idag. Solen vilar likt en gammal trött kurtisan bakom de tjocka molnen. De säger att solen sken i morse så jag måste ha gått ur sängen rätt sent för solsken hade jag nog märkt. Eller kanske hade jag faktiskt inte lagt märke till den, för solen skall ju skina nu i Juli så det vore ju normalt. Ibland kan det vara svårt att upptäcka verkligheten.

Jag fokuserar på en liten punkt framför mina skor för att tänka på något annat som kräver mindre energi en vardagsfilosofier. En vit skjorta går förbi i ögonvrån, en kvinnas dyra parfym anas mellan bussarnas avgaser. Minnen vandrar lika planlöst som jag, ett snabbt leende, naivt förälskade tonåringar, bilar som kör förbi för fort, ett nyfött barn, en berusad kvinnas gälla skratt, ett billarm, ett rop på ett främmande språk, brandbilssirener. Och mullret från en dieselmotor.

Jag kliver på bussen som stannat bredvid mig och stämplar av rutin 3 kuponger fastän denna buss bara tar mig inom centrum. För mycket minnen susar runt och jag försöker tänkte på det där med solsken och moln och sommar och morgonar och normaliteter. Men kroppen har bestämt sig.
Den vill minnas, minnas känslor platser och människor. Den vill minnas sådant man inte riktigt vet om det har hänt. Sådant man vet kommer hända igen. Kroppen vill minnas allt det där man inte inser finns, innan det är långt borta.

En dagisklass i grälla färger kliver på och jag skyndar mig av på ett sätt som jag bara skulle göra om det varit en biljettkontrollant som steg på. Vissa rutiner sitter kvar. Reaktioner som dyker upp i helt fel tillfällen. En inre insikt att fly, trots att det inte ens är det farliga som gör anspråk, (faran som inte finns längre, för numera betalar jag alla mina resor kollektivtrafik). Men reflexer sitter djupt in under huden. Långt under blåmärken och läppstiftsspår. En vinfläck bredvid manchettknappen på en vit skjorta, korta ögonkast, långsamma kyssar, klassisk musik, en doft av mysk och lavendel.

Han placerade handen på hennes korsrygg och log sitt vackra leende. De grå tinningarnas charm personifierad steg just in i rummet. Plötsligt omedveten om min existens men med den vackraste kvinna jag någonsin sett vid sin sida. De italienska bergsbyarnas charm syns i hennes ögonvrå och det snabba leendet hon skänker sprider en doft av drömmar. Hon log mot mig, jag kan inte avsky henne. Bara blinka bort den kärleksfulla beröringen han gav henne. Gå min väg och inse att jag var i n g e n t i n g, plötsligt (eller kanske hade doften av mysk och lavendel långsamt smugit sig in i hans sovrum, så långsamt att man inte riktigt märker förändringen).
När ens älskare inte längre ser en, vem är man då? Är man osynlig eller har man just förlorat en sängkamrat utan det minsta adjö. Jag var någon att prata i telefon med sömnlösa nätter när hans frun befann sig runt någonstans i världen. Någon att älska med tills man hittar den man söker efter. Och nu är jag inte ens det.

Inser att jag befinner mig mitt på Avenyn och funderar på vad jag har för ärenden här. Inga alls. Jag går in på H&M och funderar på vad jag skulle köpa om jag haft en sådär 3000 kronor kvar denna månaden. Slutligen står jag i provrummet i lågt skurna svarta byxor och ett enkelt vitt bomullslinne. Hon såg ut som en gudagåva där hon stod bredvid honom. Jag ser ut som servitris. En gråblond varelse som man inte märker av utan talar till som om hon vore en del av inredningen. En mänsklig Fröken Ur i ett dåligt belyst provrum. Jag kisar och försöker se vilken vinkel jag är vackrast ur.

Du har vackra ögon brukade han säga när jag hade dem slutna.

Det slutar med att jag köper ett rött läppstift från reakorgen och två par svarta bomullsstrumpor. Jag brukade ha på mig stay-ups och högklackat när vi träffades hemma hos mig. Jag lärde mig aldrig riktigt gå i de där skorna men han sa att jag var söt ändå. Och jag försökte vara sexig men lyckades inte riktigt. Jag hade aldrig rött läppstift. Men jag vet inte om det var det. Jag får nog aldrig veta. Men i morgon ska jag ha mitt nya läppstift på jobbet. Och jag ska le sådär som jag gjorde varje dag mot honom när han hade sin 45 minuters lunchrast. Sen ska jag promenera omkring planlöst och försöka lista ut om solen skiner. Och tänka på hur vacker jag är i mitt nya läppstift och undra om han skulle tycka så också. För nu har jag tänkt på honom i en timma och det gör inte så ont längre. Kanske gå förbi dagiset där hans dotter går nu. Jag såg henne när hon var nyfödd och han lovade att han skulle lämna sin fru när dottern hade växt upp. Men det är fortfarande hans frus röst som hörs på hans telefonsvarare.

Innanför dörren i min lägenhet ligger ett opersonligt brev från mitt försäkringsbolag och en bunt med reklam. Undra om han lovat den Vackra att lämna sin fru. Varje dag läser jag de där sidorna som ligger sist i tidningen (de där som ingen läser). Letar efter hans namn i bodelningsannonseringarna. Och i förlovningstillkännagivandena. Och dödsannonserna. Jag klär kanske bra i svart och skulle kunna få sitta längst bak på hans begravning, bland de andra som inte hör hemma där. Undra om det blir den hustrun eller älskarinnan som utav svartsjuka mördar honom. Jag hade aldrig vågat, jag följer inte ens efter honom på stan längre. Men kanske vågar jag det nu, jag passerade tre män i vita skjortor på väg hem och inte en enda gång svartnade det för ögonen.

Han har en ny älskarinna nu, det är dags att acceptera. Jag kan inte avsky henne, inte ens blinka bort hennes änglalika gestalt ur ögonvrån. Hon har allt som jag saknar och luktar graciöst av mysk och lavendel. Hon har allt jag inte har. Han är hennes nu. Så mycket hennes som en gift man någonsin kan bli. Och mina ögon är vackra när jag blundar.