Huset där jag växte upp var byggt på sjuttonhundratalet.Genuin allmogestil, knuttimmrat, gediget på sitt rustika sätt. Men bonat efter den tidens ordning och utan alla moderna bekvämligheter. Det innehöll till och med rent livsfarliga element. Alla ljuskällor var öppna och förutsatte fotogen eller vax eller stearin och palmitin. Eldstäderna levde upp till sin ursprungliga betydelse: vedeldade kaminer i diverse utföranden. Allting i huset brännbart, lättantändligt. Genom golvspringorna kunde man skönja vad som skedde i lägenheten under oss, husets ålderstigna ägarinna bodde där och man kunde följa hennes framfart genom att se på eldskenet från någon öppen lågas sken så som det gled omkring som skridskoåkare i golvets springor.

Med två små barn under 3 år var det inte ägnat att bereda min mor sinnesfrid. Vad min äventyrlige far tyckte har aldrig förmedlats. Den gamla damen hade även en hel del andra egenheter. Egenheter får de som under stor del av sitt liv antingen lämnas utanför annan mänsklig gemenskap, eller av olika anledningar fjärmar sig själva ifrån den. Hur det kom sig att denna dam bodde ensam i ett endast sommarbonat pensionat på en högplatå i de österrikiska alperna hör inte till historien. Men så mycket kan vi förtälja. När det unga nygifta paret erbjöds en enkel, svåruppvärmd, men ack så lättantändlig bostad ovanför hennes rum var det med motivationen: 'det är bra att det finns någon i huset fall gumman tuttar på.' Att eld ivrigt arbetar sig uppåt och att sannolikheten att två vuxna och två små barn skulle bli lågors rov långt innan gummans kokta fläsk blev stekt lämnades utanför räkningen.

Men vi pratade om ensamhetens egenheter. En sen afton ropade hon på min mor, enträget och pockande. 'Frau Donnebauer, Frau Donnebauer, hör ni,, hör ni?' Frau Donnebauer lyssnade, och lyssnade. Hörde kråkfåglar skuffas på en grangren, hörde ljud av små gnagare i det tjocka gräset i kanten till trädgårdstäppan, hörde på avstånd ljudet av någon maskin och ett råmande när någon ko med överfullt ljuver längtade efter mjölkningen befrielse. Men något annat hörde hon inte. Hon sa det också, så milt hon kunde. Nej hon hörde inget uppseendeväckande. Men den knotiga och av ensamhet och hjärnspöken härjade damen insisterade att det hördes ljuv musik, oavlåtligen.

Himlen var på väg in i nattsvartaste, månfria vintergatsglimmer och med knäppta händer och den bedårades strålande blick visste hon att berätta för min förvånade mor att det som hördes var stjärnornas brus. Hela himmelen sjöng för dem!

-'Sfärerna sjunger,' saligförklarade gumman, 'de sjunger livsmysteriets sånger! Hör vi på förstår vi hur allt hänger ihop. Då får vi svar på alla våra frågor!'

Nå det var bättre att låta henne stå ute på gårdsplan och lyssna på stjärnor än att skena omkring med nakna flammor inomhus.

Några dagar senare fick den förstfödde sonen öroninflammation. Läkarbesök inne i centralorten följde. Patienten som kom ut från doktorn innan det var den unga moderns tur var den gamla damen. På diskret fråga om hur det var med gumman svarade doktor Stemberger lakoniskt. -'Tinnitus! Hon har tinnitus.'