Publiken har gått hem
och scenen är tom
applåderna har tystnat
på tå står ensamheten

Jag sitter i salongen
och ser allt i mörker
i ensamhetens tomrum
känner jag mig gammal

Den sminkade ridån
har skalat av sin mask
när lamporna slocknat
lägger sig nerverna

Jag tänker på stunden
då allt stod i fokus
när texten gav beröring
och djup åt sinnena

Pjäsen den var pampig
musik med stor passion
ett själens skådespeleri
för de med inre smärta

Jag känner paniken
och ensamhetens djup
när sminket rinner
längs tårfyllda blickar

Publiken lämnade salongen
och scenen står tom
timglaset har stannat
och ensamheten briljerar

Jag sitter på parkett
och minns den goda stunden
i nattmörkret växer
en längtan efter beröring