I djup sömn en båt, likt en kista, mig bär
över sömnens speglar på obrutet vatten
som lugnt mig vaggar i en vision där,
långt ut, en svan, likt en lilja, lyser i natten
med fjädrar som stryker ömsint var våg
som vågar mot dess kropp sig närma.
Ett minne av ett kärleksbrev försåg
dess gestalt med förmågan att värma
en ensam sjöman som seglar mot drömmar.
Likt en albatross som förföljer sin båt
seglar han mot svanens sång som ömmar
och vaggar sjömannens ögon till gråt,
till tårar för det som havsdjupen tagit,
ytan som stilla mot svanen bländas.
Albatrossen förföljer den som begravit
det hjärta vars smärta aldrig kan ändas.