När jag tittar upp mellan vågorna, så kan jag höra, den druckne matrosens sång.

Hans skrålande ekar över himlavalvet, och gör molnen allt mörkare och mörkare.

Blixtarna som kommer före den allt för öronbedövande åskan är det enda som lyser upp tillvaron.

Längs med mina kinder rinner det tårar, men dessa tårar kan ingen människa urskilja, ty havet har blött ner hela mig.

Jag frågar mig själv om det är helvetet jag kommit till, varpå jag svarar att det föreligger som så.

Med mitt huvud flytandes på ytan och min kropp sjunkandes längre och längre ner, är det svårt att samla kraft till att skrika. Men vad gör det? Ingen hör väl mig nu? Inte ens den druckne matrosen.

Jag önskar att hans skepp ska sjunka, så att jag kan få vara ifred, ifred från hans oljud.

Men icke. Här är jag fast. I all evighet.

Kom hajar. Kom.