Det fanns en tid, då du var en del av en av mina klara visioner. En väsentlig del i en inte allt för krånglig ekvation.

Det skulle vara du och jag och han och hon. Men du försvann och allt gick i kras.

Nu är du någonstans på avstånd.

Vi var ändå som två pusselbitar som inte passar ihop. Man kan trycka ihop dem så att det sitter ihop ett litet tag. Men att göra det förstör dem, och till slut faller de isär, med svåra men för livet. Precis så som vi gjorde, fast som tur var i tid, så skadorna blev inte lika svåra.

Vi skulle vara vänner, i alla fall försöka sa vi. Men jag tror vi hoppar det.

Det är nämligen så, att människor har lätt för mig, men jag har svårt för dem. Ty jag anser mig själv vara perfekt. Det är jag som är normal, och det du som är konstig.

Kortsiktiga visioner är nog ingenting för mig. På senare tid har jag hamnat ur min omloppsbana. Jag skulle ha fortsatt att leva, så som jag levde förut - leva i balans och göra tråkiga saker fast jag inte ville.

Nu när jag lämnat allt går mitt liv bara ut på en sak.

Alkohol.