Jag önskar att jag bara för en dag kunde känna frid
i min annars så sjuka och oroliga kropp
jag önskar att det funnes tid
att bara för en stund känna hopp

om en ljusare framtid, med innehåll av glädje och salighet
utan värk och depressioner dagligen dags
att jag kunde fånga dagen som den bör vara i sin meningsfulla naturlighet
samt att kunna hjälpa andra och vara mina medmänniskor till lags

jag har tappat gnistan, den är på gränsen nästan släckt
där jag vandrar dagen lång
jag tycker inte synd om mig själv, den frågan har jag själv väckt – och upptäckt
nej, det är något annat … som gör att jag försjunker i grubbleri gång på gång

nej fy, vad allt är jobbigt just nu
livskvaliteten är lika med noll
det känns som jag är så splittrad att jag kunde gå itu
och allting i min omgivning ter sig som i moll

var är den lilla strimma ljus, som kanske kan väcka en förhoppning
jag undrar, men jag har inte tålamod att leta
så jag går här och deppar, och min hjärna har bokstavligen drabbats av förstoppning
så, hur ska jag göra, hur ska jag bära mig åt, hur ska jag veta …

ska det fortsätta att vara så här i fortsättningen
det kan ingen mänska svara på, inte ens någon lärd
när kommer den så kallade bättringen
den behövs, inom kort, för just nu känner jag mig verkligen trött – och ganska tärd …

© Ted Örnberg 2011