Det kändes lite otäckt medan vi var på kluven tu man hand utan att man visste, och Gilbert kom, redo att köra, dock hade jag sagt att jag inte avser att vara i Prag under kvällen.

Sjöng partisansångerna från de gamla vasallstaterna långt från denna jord. Snart frusna ån bakom vår kulles djup och det frusna rikets säkerhet blir ett fruset rike. Inhopp på vårt infall, taxistationen ringde och drog i trådar, och han kände en harmynt varböld i dess mitt, händelsernas centrum och ironi, över system.

Hämta knödlarna, chaufförerna. Folk hade kunnat se oss en fredag med regn som var spikrakt när vi gick halvnakna i köksfönstret, men det ska det nu bli ändring på, i de här gamla, elaka portgångarna.

Nu är det jag som inte kan se henne. Inte alls, egentligen... Och det är jag som är disträ som få men nog med sinnesnärvaro så att det räcker för två. Jag tror att hon sover helt enkelt. Går somnabult. Berusad i månader, vissa kroppsfunktioner slogs ut och bodde på Strašnice, mindre än en kilometer från den Pont-Neufliknande Karlsbron. För en dryck av det förtrollade vattnet, Pilsner Urquell... Bara två minuter efter att gästerna hade gått knackade en polisman på. Så ledigheten var över. Vi var så djävla stressade, vi våldgästades.

Han var så väldigt beväpnad med sin sorg. Hopplös situation. Jag kommer att vakna 04:00 och ligga vaken resten av natten där dottern låg lat hela morgonen i den lilla ettan. Jag hade till henne köpt en bergsprängare, dumt nog, och med den skrämde hon slag på våra grannar. Vi blev aldrig vänner, pratade lite. Vi var kollegor och det var väl inte så illa. Men hon sade: DET HAR HÄNT NÅGONTING.