Han hette Gerald McGoonigle men det var inte hans fel. Hans föräldrar var tredje generationen utvandrade skottar och de hade funnit sig tillrätta på den kanadensiska prärien där de odlade en av världens bästa vetesorter, Manitoba Cream, och ingick i den sorts trögflytande men innerliga kollektiv som huvudsakligen utgörs av folk som är släkt med varandra på ett eller annat sätt. Till denna tröghet hörde också en genomgripande och konsekvent livshållning som i dagligt tal kallas för den mennonitiska tron. Den var och är en radikal motståndare till det som är modernt, men omhuldar 'gammaldags' värderingar. De anser att all lagstiftning kan sammanfattas under de tio buden och de håller före att världen aldrig blir bättre, men medan den sakta förfaller håller de sin fana så högt det går och vad som än händer i omvärlden så har de en kärna som håller, i allafall så länge man lever inom gemenskapens hank och stör. Det är när man lämnar sina präriesamhällen där det välbekanta är trygghetsmarkör och där nymodigheter inte bara möts med misstänksamhet utan rentav avvisas a priori, som den unga generationen möter en värld om vilken de nästan inget känner till och naturligtvis heller inte har någon beredskap för.

Det besynnerliga med den moral som skapas i sådana samhällen är att den mestadels består av förbud och en organiserad och påtvingad blindhet. Tanken förefaller vara: om man inte känner till synden kan man inte begå den, om man inte utsätts för den eller den frestelsen så lever man på rätt sida om lagen. Beskydda från utmaningar är föräldraskapets uppgift, inte: lär dem att hantera det som finns genom försiktig prövning. Att pröva allt och förkasta det som är dåligt förutsätter ett tillåtande klimat och en öppenhet för allt som finns utan att utgå från att allt som finns är vare sig rätt eller riktigt.

Gerald McGoonigle kom till Sverige. Det var hans första sammanhängande tid borta ifrån sina föräldrar och sin by på den kanadensiska prärien. I de enorma vidderna med vetefält mil efter mil var han aldrig så ensam som här i denna nya värld. Här möttes människor från 25 olika nationer, kulturer, trosriktningar och livserfarenheter. Om han från början kände sig en aning vilsen och hade svårt att passa in får eftervärlden förlåta honom. Hans präriekanadensiska var mondän nog för att göra lektionerna språkligt gripbara, men hans specifika referensramar gjorde den nya idévärlden till något oerhört skrämmande. Utan tvivel ifrågasattes många av hans värderingar och moraluppfattningarna sattes på prov.

Mer än hälften av kursens deltagare var kvinnor. Flickor, tjejer, damer och töser fanns i varje del av kollektivet. För det mötet besatt Gerald inga andra förhållningssätt än detta: 'noli me tangere', 'rör mig inte'. Hans förundran över deras framfusiga och krusidullösa livsföring var gränslös. Flickorna hemma i Canada var skygga och osynliga och kunde bara åtrås mot bättre vetande och under hotet av en beskyddande faders eller broders argusögon. Där borta gick pojkar och flickor aldrig sida vid sida, de satt ofta ens inte vid samma bord. Här: allt annorlunda. Han satt sida vid sida med väldoftande kaliforniska modellförlagor, han jobbade sida vid sida med svenska flickor med orakade men nakna armhålor, han var grupperad med danska piger i kortkorta kjolar ien grupp som drev en loppis på helgerna. Hans exponering till allt detta skedde med ett nytt språk som extra utmaning.

Svenskan är underbar. Det är bara svenskar som inte riktigt uppskattar det. Ofta fick Gerald höra: 'å va jättebra, jättekul, jätteskoj'. En afton satt han hemma hos mig. Lite trevande försökte han reda ut en del av de besynnerligheter som han stött på när han försökt lära sig lite svenska glosor.

'What does 'jätte' mean?'

'It means 'big, really great, champion and such like.'

Han rodnade och nästan viskade, 'And what does 'bra' mean?'

Jag såg på honom och förundrades ett kort ögonblick över hans förlägenhet. Men så gick ett ljus upp för mig. 'Bra' i hans värld var ju förkortningen för 'brassiere' alltså BH. Och om det fanns tabu ämnen för en ung man vid namn Gerald McGoonigle så var det damers onämnbara underkläder. Jag förklarade så skonsamt jag kunde vad svenskans 'bra' betydde, och försäkrade att det ingenting hade att göra med det han befarade. Han var en god elev och lärde sig fort.

Någon dag senare stod jag med honom och några andra elever på gårdsplanen när den årskursens mest välformade amerikanska blondin passerade i ett doftmoln av Chanel Nr 5 och guppande barm.

Gerald McGoonigle lutade sig fram mot mitt högeröra och viskade: 'Is that what you might call a 'jättebra?' Han log med hela ansiktet över sitt första tvärspråkliga skämt . Jag föll med viss förtjusning in i hans fnitter.