jag river sönder kroppen
naglar, nålar
dina tänder
när ångesten tar över alltet
cigarettrök håller sällskap
döden blir bara en utdragen visa

allt är bara svammel ändå
så när röster är som rakblad
huden öppnas upp i flikar
trasiga ansikten döljs av leende förklädnader
vi är inget annat än pjäser i ett oändligt spel
luften blir vakuum
den kvävs tills du bara ligger och skakar i en tom säng
det enda som skulle kunna trösta
sakta lugna ner dig
är någon annans varma famn och svindlande andetag
som håller ihop dig utan att du rasar samman

du kan alltid intala dig att du är levande och hel