när en förälder tar ifrån ett barn

tilliten till vuxna människor

och ersätter barnets kärlek

med skam, skräck och rädsla


har den vuxne då rätt att kalla sig förälder

eller har hon försummat sin chans?


när en förälder fortsätter förnedra

och håna, nonchalera och skrämmas

och barnet långsamt stänger ner

sina känslor, minnen och sitt liv


har då barnet någon chans

till det man kallar barndom

eller vad dömer man barnet till

för sorts dom?