jag kryper fram över de krossade flaskorna

för den svarta blicken får mig på knä

jag andas in dammet under soffan och hostar

för den svarta blicken får mig på knä, igen



jag trodde jag var så stark, jag trodde att jag hade växt

men min kropp har minnena kvar som säkerhetsnålar

som sitter på alla ställena och dom gör så ont, så ont



jag kryper utför trapporna de hårda betongtrapporna

för den svarta blicken den dödar min själ

jag trodde jag kunde gömma mig ibland kläderna

för den svarta blicken den fräter mig sönder och samman



jag trodde jag var så stark, jag trodde att jag hade växt

men min kropp har minnena kvar som säkerhetsnålar

som sitter på alla ställena och dom gör så ont, så ont