De första orden som lämnar hans lipsyltörstande läppar när han dunsar ner på sängkanten intill din fruset hopkrupna kropp är "Missouri är en flod i Nordamerika". Av alla öppningsfraser väljer han en som involverar ett av dina svagaste ämnen i grundskolan. Du är för nykter för att veta vad du ska svara, så du drar upp knäna mot överkroppen som för att skydda dig själv och petar honom lite tafatt i pannan. Glasögonskalmarna skaver mot madrassen. I hemlighet önskar du att du var lika snyggsmalsjälvsäker som alla andra tjejer på festen - samt att du var ett år yngre och några centimeter kortare. Då hade du kanske kunnat börja hoppas.
Era blickar möts.
"Du är full som ett hus." konstaterar du med en kvävd fnissning. Det är omöjligt att avgöra om det lilla fladdret i magen orsakats av oväntad åtrå eller allmän uppgivenhet. Inte heller går det att avgöra vilken ögonfärg han har, i det dunkla skenet från fönsterlampan.
"Jag är inte full!" utbrister han men oj, så fel han har. Du har ju sett honom snubbla över ytterskorna i hallen. Du har ju hört hans falsksång till Adam Youngs vaniljsolnedgång. Istället för att svara fnyser du till och makar dig litelitelite närmare, eftersom du faktiskt fryser genuint. Hela kvällen har du hållit dig i närheten av elementen, med en filt svept runt axlarna. Filten försvann dock när du började smutta på Bacardi-groggar. Du vill inte hångla; du vill bara att han ska hålla om dig. Han gör ingetdera. Du ser i hans ögon att han förstår gesten, men inte vet hur han ska bete sig. Kanske är han inte så full trots allt?
"Du är visst full..." mumlar du tyst.
"Mm, jag tål inte så mycket. Jag är så liten."
"Ja, det är du. Du är jättesmal. Och kort."
En sekunds tystnad uppstår, innan han ställer frågan som i vanliga fall skulle få dig att försegla läpparna med en dragkedja; "Hur mycket väger du?". Detta är dock inget vanligt fall, så du svarar att du väger 58 kilogram och att du är 174 centimeter lång. Ett förvånat "Oj!" undslipper hans läppar och du vet inte om det beror på att han tycker att du är en tjockis eller en giraff. Inombords gråter du, men utåt sett ler du sorgset. Han fångar upp din blick igen, du vet inte hur han lyckas för du har aldrig varit typen som tycker om att titta människor i ögonen.
"Jag hade en kompis en gång, han vägde 68 kilo och var 160 centimeter lång."
Du ligger tyst en stund, innan du ger ifrån dig samma korta ord som han gjorde när du avslöjade dina kroppsmått. Är det rätt sak att säga? Var det svaret han väntade sig? Det vet du inte och egentligen spelar det inte någon roll.
Samtalet glider vidare. Orden snuddar vid mobiltelefonmodeller, stannar till vid skolbetyg och gymnasieinriktningar och psykologi och Galgbelget och Amerikas floder och avbryts hastigt när hans storebror uppenbarar sig i dörröppningen. Den äldre säger "vi ska åka till Max nu, du måste hänga med annars får du ta dig hem på egen hand" och den yngre säger "nej men det är lugnt, jag stannar här" och den äldre säger "det kan du inte, du måste hänga med".
En osynlig hand tycks pressa ut all vätska ur ditt hjärta. Kvar finns bara besvikelsen. När han på ostadiga ben reser sig upp från sängen, vill du leka redlös full och kräla vid hans fötter för att få honom att stanna. Ert samtal var ju så mysigt.
Endast tio minuter efter att han har lämnat lägenheten gör du detsamma. Vägen hem är isande kall för aprilvädret har slagit till och fått vinden att vina i husknutarna. Utanför sushibaren ligger en krossad glasflaska.
Den digitala klockan i bokhyllan slår precis över till 03:07 när du kliver innanför dörren. I samma ögonblick inser du att ni förmodligen aldrig kommer att talas vid igen.