Ligger tittar upp mot stentaket
man bor i en själlös stenmassa
som kryp i dess stentarmar,
någonstans hörs en bitter tår
falla i stenkolossen,
när du går på gruset hör du
hur småstenarna pratar med varandra,
till slut dör dagen dess sista
flämtande
ljus drunknar i pupillen,
i gråa hav av tid finnes ljusöar
och små irrbloss under ytan här
och där,
när natten blir evig
och havet dunstat bort
syns ju alla vraken
som blivit kyssta
av ödets förbannelse.
men utan alla bördor svävar
du lätt vidare mot din inre rymd
där skönheten och kärleken till sist
är dina följeslagare.