En dag satt jag mitt inuti staden och rullade tummarna på en bänk, man kan inte säga att jag befunnit mig på samma ställe förut. Mitt ansikte ryckte, jag hade ingenting att fästa blicken på. Längre bort hördes en kvinnokör stämma upp i någon slags andlig melodi, jag tyckte att det var avskyvärt. Att människor traskade förbi och gav mig en och annan förundrad blick gjorde att mitt ansikte krympte alltmer, det fanns ingen anledning att visa upp en fulhet mitt på stan.




















En kväll för några veckor sedan hamnade jag på en fest där de flesta bar svart. Jag knackade min kompis på axeln och frågade om det inte var ett begravningsfika vi hamnat på, då pekade min vän på ett bord med tjugotals gröna ölflaskor och jag förstod att det verkligen var en fest. Plingiga låtar sköljde ur högtalarna, ibland skar det in i öronen. Människornas kläder satt tajta mot kropparna och var ofta glänsande svarta. Jag kände mig utanför i min vita kavaj som jag ärvt från en gammal släkting. Det talades mer om mig än med mig under den kvällen, jag kände människornas nyfikna men samtidigt besvärade blickar.






















Ibland händer det att jag dricker så mycket öl att jag måste spy. Ibland händer det att jag spyr mitt på stan, då spelar det liksom ingen roll ifall det går förbi människor, det kan vara allt från pensionärer till barngrupper, typ dagisbarn, dom har ingen rätt att döma mig för att jag inte kan hålla inne mitt magsäcksinnehåll. Efteråt kan jag inte tala på dagar. Min vän kan ringa och säga att nu är det fest, men jag säger ingenting tillbaka, vännen uppfattar det då som att jag inte vill följa med på festen, vilket är helt rätt uppfattat. Så fortsätter jag med min tystnad och inser att så länge jag är tyst behöver jag inte gå på fest för att dricka och bli full och sedan spy. Det är så jobbigt att spy.




















Min toalett har korallblå väggar och när jag sitter på toa brukar jag tänka att det är ett hav och att jag är en jättestor fisk som simmar och simmar runt i det havet och att handfatet är en vit kalksten och så lägger jag mig på handfatet och rycker med min stjärtfena. Det bildas ett lugn i bröstet när jag går in så djupt i en fantasi, de korallblå väggarna gungar och snart är min kropp helt naken. Jag ålar mig fram på det kalla badrumsgolvet och rätt vad det är så ställer jag mig upp och dyker ned i badkaret. Jag fyller badkaret med vatten och ser min hud sakta förvandlas till skimrande grönt fjäll.



















Min vän Klas ringer och det har gått flera dagar sedan jag talade. Jag försöker för jag vill inte att min vän ska tro att jag hatar honom. Det som kommer ur min mun liknar mest ett stön, mina kinder färgas röda för jag skäms, att inte kunna tala är en skam, kanske den största av alla. Min vän säger ”va” flera gånger tills jag blir så stressad att orden jag försöker formulera i munnen kommer ut som en knastrande hostattack. Då lägger min vän på luren, för inget är så jobbigt som när någon hostar rakt in i ens öra.


























På bänken händer ingenting. Jag bor i en stad som innehåller människor och bilar, byggnader och insekter. Om jag håller munnen öppen länge flyger det helt säkert in en spyfluga i gommen, det kittlar till och jag börjar hosta. Hosta är dessa dagar mitt sätt att tala, att konversera på. Om jag vill att någon av alla de människor som passerar mig ska ge mig en sekund av sin uppmärksamhet, då hostar jag till, det högsta jag kan, och möter sedan denna människas blick med ett leende. Det sprider sig en värme i ansiktet på den människa som blir bemött av ett leende från en främling. Jag känner mig behövd.


















Jag är ingen ond typ. Det är bara det att jag tycker det är jobbigt att prata. Mitt jag blir så påtagligt när jag talar, helst vill jag låtsas om att jag inte finns. Jag vill glida genom verkligheten som en hård vindpust, bekymmerslöst och ovidkommande. Kanske blåser jag av hatten på en gammal tant, men vad gör det. Som jag är nu, en människa, riskerar jag att skada min omgivning mycket värre. Jag har redan skadat min omgivning så det räcker. Det är inget jag vill gå in närmare på, men det är något som jag bär med mig vareviga dag och därför har jag i stort sett slutat tala, då garderar jag mig från att definieras som normal, människor flyr mig och jag lämnas ensam. När bara luften finns runtomkring mig är det ingen risk att jag skadar någon. Det här har jag kommit på alldeles själv.




















Mina tapeter är gula. Jag kisar väldigt hårt och tänker mig att tapeterna är ett stort och soligt rapsfält. Jag beger mig in i tapeterna, det kliar om benen när sädesslagen når upp till knäna. Jag är fri här, men har inget behov av att prata. Många vill sjunga när de står på en äng, sådan är inte jag. Jag njuter av det gula, hur det är gult både under och ovanför mig, jag lägger händerna om magen och tänker att jag får vara såhär tyst, det går bra. I tapeterna blir ingen arg. Jag lägger mig ner i sädesslagen, slår ut med armarna. Andas in lukten av skörd.





















Det händer att människor kollar på mig väldigt väldigt länge och då blir jag alltid röd i ansiktet. Det kan inte hjälpas, jag är född sådan. Efteråt, när människorna inte längre kollar på mig, brukar jag slå mig själv i ansiktet med handflatan som straff. För det är så töntigt, bara unga människor blir generade, jag är för gammal för sådant. Jag har könshår och mörk röst och jag är vuxen nu. Herregud, skärpa sig!
























På andra sidan gatan står en hund fastkopplad vid en lyktstolpe, jag ser på hunden och försöker tänka mig in i dennes hjärna. Det är ingen konst, snarare en självklarhet. Hunden är förvirrad, det kommer bilar och folk och insekter. Vad ska hända vad ska hända, tänker hunden. Kollar sig rastlöst omkring, snart kommer skall. Också kommer det, hunden skäller som vansinnig, jag traskar vidare, hundens skall följer mig i nästan en kilometer. Jag tänker att jag kan tala med hundar, i alla fall påverka dem, jag tänker att det måste vara något mycket speciellt med mig.





















Min vän heter Klas, det har jag ju sagt. Jag har också en vän som heter Maja. Men hon mår så dåligt ibland och då hörs vi inte. Jag mår också dåligt ibland, men då börjar jag dricka, efter kanske två veckor av konstant fylla och spyattacker tröttnar man. Då går jag till frisören och blir klippt. Sedan säger jag till mig själv: ny kula nu, ny kula. Då blir det så, jag har självdisciplin. No more drinks, skriver jag med läppstift på hallspegeln. När jag inte mår dåligt mår jag sådär, då brukar jag inte göra så mycket. Mest driva runt, undvika mitt pluggande, jag studerar tyska fast jag har inget mål med det. Jag var sen att söka till högskolan och det fanns inte så många kurser kvar som hade lediga platser. Därför blev det just tyska. Något av ett skämt kanske, då Klas är jude.


















Okej. Jag satte tejp för munnen i morse. Så är det nu. Jag gjorde detta för att jag under senaste dygnet har känt behovet av att skrika. Gå ut på balkongen och bara skrika arslet av mig. Det vore ej lämpligt. Jag tränar mig på att gå i tystnad för att kanske en dag bosätta mig högst upp på ett berg och ägna dagarna åt att meditera. Den här världen är inte för mig. Jag vill inte bli nåt. Mina föräldrar bryr sig inte om mig. De reser i sina jobb och är typ alltid borta. Ibland får jag en present, de är så de visar omtanke. De gillar inte varann längre, jag har aldrig gillat någon av dem. Min kompis Maja säger att det är en sorg, jag säger ingenting om det längre, jag är så van att ha en störd familj. Disturbed family, som man skulle säga på engelska. På tyska vet jag inte.



















Det är dags. Jag ska träffa Maja. Hon har ätstörningar. Men hon har det bättre nu, säger hon i telefon. Jag förklarar att jag förbereder mig för att helt gå in i tystnad och därför kommer jag inte att kunna prata så mycket. Hon förstår. Hon säger att hon gillar mina idéer. Jag säger att det här inte är en av alla idéer, det här är på riktigt. Men det går inte att dra sig undan verkligheten och människorna med detsamma, jag måste stegvis trappa ner på social samvaro. Men idag ska jag träffa Maja och det känns helt okej, även fast vi båda är så tråkiga av oss, att det alltid blir tyst och segt och meningslöst.





















Maja är en vän. Hon stryker min kind, säger att allt kommer att bli bra. Jag tycker redan att mycket är bra, inte allt såklart, men hur ska det kunna bli det. Våren är här, Maja suger på en isglass och jag tänker på hur det skulle kännas om hon sög på min kuk med sådan inlevelse. Vi har hånglat några gånger, men hon har bestämt sagt nej till sex. Kanske är hon oskuld, eller så vill hon inte visa att revbenen sticker ut. Jag frågar hur det går med maten, hon skrattar högt, jag förstår inte vad som händer. Hennes ögon blir så stora och slukande och jag vill inte vara här. Jag ställer mig upp, borstar av baken och hon ser undrande på mig. Jag säger till henne att tystnaden väntar på mig därhemma. Hon blinkar flera gånger, så säger hon att ja, okej, ses en annan dag.



















Det läskigaste med att bo själv är att ibland blir tystnaden så överväldigande att man glömmer bort att man ens lever. Efter flera timmar i en sådan känsla av icke-existens kan jag få en chock då jag ser mig i badrumsspegeln. Jag funderar på att montera ned den, jag vill inte bli påmind om min ynkliga existens, på många sätt äcklar det mig att leva. Livet går ut på att bli en tam ekorre i ett hjul som snurrar och snurrar tills vi alla ligger i en hög och spyr på varandra. Jag blir inte så inspirerad av den tanken, därför försöker jag istället se på mig själv som någon annorlunda, en slags eremit som succesivt är på väg bort från det civila. Jag har aldrig i hela mitt liv burit uniform.





























För mig är livet mest en börda. Det har nog alltid varit så, eller jag kan inte komma på någon gång då det inte har känts så. Man kan tycka det låter sorgligt, men för mig är det mest naturligt. Hemma är väggarna gula, gröna, beiga och på toan korallblå. Jag trivs med att vara omgiven av olika färger. Det gör mig lugn. Någon som var hemma hos mig sade något om feng shui, jag tror att det är så jag inreder, utan att veta om det. Ingen av mina möbler är nya. Allt är köpt på loppis, fast mina föräldrar har cash ville de inte köpa dyra möbler åt mig. Jag vet inte vad det är för fel på dem. Men det är antagligen deras fel att jag så udda. Jag ser ut som alla andra, men inuti mig rider en häst på väg mot nya landskap.




















Klas ringer. Jag säger att mitt tal krånglar. Han frågar om jag är förkyld. Nej, säger jag. Det handlar om något djupare. Han förstår inte, frågar när vi ska festa till det. Jag känner ett instinktivt sug efter alkohol när han säger så, men bestämmer mig ändå för att hålla fötterna kvar på golvet. Vem är du? Frågar han till slut. Jag svarar att jag är en blandning mellan en noshörning och en häxa. Han förstår ingenting, det gör inte jag heller. Vi bestämmer att vi ska ses om några dagar, jag vet inte vad jag känner inför det. Det är svårt att träffa människor när man befinner sig på den här medvetandenivån. Det är som om två hav möts, och i mitten ligger min hjärna och skvalpar förtvivlat och euforiskt på samma gång.




















Ingen är som jag. Tystnaden håller mig i schack, jag går in och ut ur rummen. Stegen bär mig längre än så. Musiken är inte farlig, ändå håller jag den på låg volym. Ute sjunger lärkor. Ute är det vår och människor blir kära och människor kläcker ägg. Jag äter mest smörgåsar och ibland gröt. Man klarar sig länge på the basics. Mina kläder är skira i tyget. Jag föredrar att inte väcka uppseende de få gånger jag beger mig ut för att handla smör eller mjölk. Att hålla blicken i gatan flera minuter i sträck är ingen konst. Jag lär mig. Varje dag föder ny kunskap, man ska vara evigt tacksam.






















Flimmerhåren slaknade i drömmen. Jag vaknade med ett tjut i öronen. Det här kan inte vara bra, tänkte jag. För några månader sedan var jag på en hårdrockskonsert med Klas. Sedan dess har jag med jämna mellanrum haft brus och tjut i öronen. Det ger mig panik. Jag ställde mig i duschen och lät kallt vatten lugna mitt hjärta. Tjutet avtog, men dödsångesten var solklar. Jag har aldrig gjort något medvetet ont, jag förstår inte varför just jag ska straffas. Livet är inte en dröm, livet är en verklighet som man hela tiden måste förhålla sig till. Inte konstigt att man blir trött. Jag tror att det är klokt att jag ska träffa Klas imorgon, ensamheten börjar tära. Jag behöver inte prata så mycket med honom, huvudsaken är att jag kan se in i hans ögon och känna att jag inte är ensam,



















Klas är kort och välklippt. Han ska bli kemist. Han är väldigt egen, det skulle ingen säga emot. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, då gick vi i samma klass. Jag studerade natur för att mina föräldrar ville det, egentligen var jag redan då mer språkintresserad. Jag har aldrig varit någon duktig elev. Klas glänste. Han var tvungen att kompensera för sin fula uppsyn. Ibland är vi lika fula, men jag tror nog ändå att han är fulare än mig nu, när han är sådär töntigt välklippt. Vi sitter på en bänk och gör inte så mycket med livet. Det kan vara helt okej. Klas har hånglat i helgen, jag kan inte förstå att det är sant. Men jo, säger han, jag lovar. Jag frågar om det var en tjej eller en krukväxt den här gången. Då drar han handflatan över mitt huvud, men jag hinner ducka undan smällen. Förra sommaren var Klas dyngrak en kväll, han började hångla med en krukväxt på en sjabbig privatfest, flera människor såg och någon tog kort. Det var kul då men inte sen, bara ibland.
















Det är kväll när jag går hem. Klas och jag har talat, men bara lite. Han blev seg av att jag var så tystlåten, det får man förstå. Jag försöker numera att inte använda överflödiga ord, utan säger bara exakt så mycket som behövs för att bli någorlunda förstådd. Jag minns att jag talade om hästar, om att jag red när jag var liten och att jag aldrig har känt mig så levande som på en häst. Jag sa också att jag föreställer mig att om jag tystnar in fullkomligt och sedan söker mig till en dal med hästar, så kan lyckan vara gjord. Klas hummade och lindade ett snöre runt sina ben. Jag glömde bort att fråga varför han gjorde så, kanske var det för att jag inte ville ödsla orden, jag visste nog ändå vilket svar jag skulle få. Han skulle förklara att det var som en hälsning till djuren, som så ofta blir bundna, eller något annat skumt. Han är rolig han.


















Ibland när jag går förbi en tiggare kan jag stanna till, sakta vända blicken mot tiggaren som ger mig en lugn men samtidigt lite förvirrad uppsyn. Jag brukar fantisera om att tiggaren är min pappa, som för första gången på flera år ser in i mina ögon och sakta sakta upptäcker han att det är jag, hans son, hans älskade vuxna son som han saknat varje dag sedan sista dagen de sågs. Det är en fröjd i mitt bröst för några sekunder. Sedan början tiggaren rassla med pengakoppen, och då faller allt.























I tystnaden räknar jag antalet hårstrån på min högerarm. Det är många. Jag har ganska ljust hår, över hela kroppen faktiskt, jag är inte rödhårig, men nästan. Jag har inte pratat med någon eller något sedan jag träffade Klas igår. Jag känner heller inget behov av det. Hela jaget är en lättnad, min andedräkt flyger ur munnen. När jag räknat till 452 hårstrån på hela armen ställer jag mig vid köksfönstret och ser ut på raden bilar som sätter på varandra bakifrån. Jag har haft sex fyra gånger i mitt liv och med sammanlagt två personer.






















Förut trodde jag att tystnad skulle utplåna en. Men sedan tänkte jag om. Det är ju inte som om de som lever i kloster bär på känslor av att inte finnas, de känner nog i hög grad sin livskraft. Och de snackar ju inte mycket, de där munkarna och nunnorna. Jag tror det ligger något i att välja tystnaden. Jag tror att det finns en oupptäckt värld i tystnaden. Under täcket är det helt naturligt att vara tyst, därför stannar jag ofta där i flera timmar utan att göra något. Vickar på tårna, rullar runt, onanerar, tänker på olika varianter av liv- och vilket jag själv ska gå emot.