Den här vintern, den här vintern blir aldrig vår.

Den här tiden rann ut i sanden, medan jag frös i ögonblicket och huttrar i din frånvaro.

Då ekot av dina ljudlösa tankar spelas på repeat i min skalle, för dina ögon spelade det vi hade i revy.

Och det är bara i bläcket jag försöker hitta en mening.

Blott ett minne på naken hud.

Ett par spelande fingrar, en fatomsmärta av en öm omfamning.

Så jag stjäl en minut från verkligheten för att övertyga dig om att vi kan leva drömmen.

För om jag lämnade den så kan jag bara hoppas att den finns där nästan gång jag vilar huvudet mot ditt bröst.

För det har börjat igen. Mitt räknande av varje minut, mitt överflöd av röster, måste jag verkligen analysera det här?

Hur ska jag förklara något så självklart, som att du är den finaste jag någonsin mött.

För hur många sanningar krävs det för att du inte längre ska tro på mig?

Kan jag någonsin bli den som får dig att inse din egen skönhet?

Och le en sista gång.

Så vi kan leva drömmen.

Och jag får dö mot ditt bröst.