Se vågen stegras
Och störta över oss
Där livet ljöd
Ekar ny tystnad

Se muren torna
Mot den kalla gråa skyn
När himlen faller
Rämnar vår lyster

Vadandes knädjupt i tankegångar
Mellan malströmmar och önskningar
Vägen till upplysning kantas av Skylla och Karybdis
Innan vi upplevt glädje på riktigt
Är vi nöjda som tillräckligt lyckliga

Vi står framför öppna landskap
Men vandrar på redan upptrampade stigar
Chansen fruktar repedition
Kan vi någonsin riskera allt
Släppa taget och falla fritt
Utan en inbillad snara att hindra fallet

Vem ifrågasätter blinkade ögon?
Vätskefyllda lungor föder kluvna tungor
Rykten sprids för vinden
Och bärs blåögt fram utan tvivel
Vem skiljer dogmen från tvetalan?
Om ingen kan stå för det vi säger
Är vi alla spökskrivare

För hur hade det egentligen sett ut
Om vi fick välja på riktigt
Hade vi orkat bry oss?
Om det var vårt ansvar
Och ingen skyller ifrån sig

För vem vet hur tungt
En fjäder i viden kan falla
När den i sanningens ögonblick
Slår i marken med full kraft

Vad kännetecknar unik?
Innan röken skingras är vi alla lika
Men om dimman tätnar
Behöver ingen stå till svars
Bara famla fram som blinda
Gömda bakom våra alter egon

Vem står kvar när alla vindar vänder?
Vem håller fast fastän händerna skälver?
Vem vänder ryggen när glåporden haglar?
Vem baddar såren som så tomögda gapar?

För om polstjärnan slocknar
Måste vi själva brinna oerhört och intensivt
För att hitta vägen tillbaka
När syndafloden sköljt bort våra fotspår

Vem kastar första stenen
Som river sönder glasbubblan vi lever i
För hur mycket vilja krävs
Att bryta ett mönster
Överkomma vanans kraft
Och falla fritt ut i mörkret

Ovissheten är alltid
Bara en ytspänning djup