Har du någonsin sett så mycket rött
Att blodsprängda ögon svämmar över
Och hatet sipprar i floder
Över darrande läppar
Dränker in omgivningen och allt runt omkring
Tills luften du andas blivit till tändvätska
Och syret är avsky
När allt som krävs är en gnista
För att antända skärselden

Andedräkt av blodslukt
Sväljer ner till strupen tjocknar
Trots hårt sammanbitna tänder
Och blottat tandkött
Pulsen hamrar mot tinningen
Naglar som borrar sig in
Skin som bryts
Vitnande knogar och spänd hud
Över synliga blodkärl

Jag är gjord av vrede
Mitt vansinne kan inte fördämmas
Ilskan är en löpeld som rinner i blodet
Tills den fyller varje kapillär
Och inget tränger undan det röda

Jag kan inte längre hantera lycka
Bara göra som så många gånger förr
Och det är på väg att hända igen
För det är det enda jag vet
Jag känner hur det äter sig in
Alldeles för välbekant
Hur salighet vrängs ut och in till vämjelse
Hur eufori blir till avsmak och ångest
Och värmen i bröstet
Blir till kallsvett

För glädje vill inte bäras i mina händer
Som en fjäril fast i mina klor
Hålls antingen för löst tills den bänder sig loss
Och hånfullt slår ut med sina vingar
Dess mönstrade rygg skrattar skoningslöst
Eller så stryps den i mitt grepp
För jag klamrar mig för hårt fast
Vid det sista falnande hoppet

Allt jag någonsin hör står skrivet mellan raderna
Jag blir sjuk av allt du inte säger
Elden, ständigt äter
Bygger, ständigt högre
Ständigt mer förväntningar
För att begravas i rasmassor
Av mitt eget luftslott

Hoppet
Jag bär kring min hals
Och lyckan
Är fäst i taket