På månskenspromenad har jag klätt upp mig som sömngångare
Vandringsstav och nattmusik: mitt recept för drömfångare
Strövar under ett stjärnprytt lapptäcke av himlaväv
Letar efter skyddsängeln som fastnat i mitt spindelnät
Självständig som Snövit, kanske hennes sämre egenskap
Tillsammans är man mindre ensam i goda vänners nederlag
En tonsatt dagdröm blev väckt till liv när strängen brast
Städaren på bion som stjäl rampljuset vid stängningsdags
Inte den som skönjer tavlan men som inte blir berörd
Ser du mönstret att konstnären blir känd först efter sin död?
Höll varandra om ryggen men ensam bär han korset
Om du älskar din granne vissnar säkert hans gräs också
Har tänkt på det så länge att blivit nåt jag fruktar
Fastat någonstans mellan brännässlor och rosenbuskar
En zombie i väntan på att få fångas in och kastas ut
Ibland längtar jag till dagen då jag somnat in och andats ut
Rösten som en gång bar mig ligger numera tyst och förtegen
En `arga leken` med mig själv och pannan pressad mot spegeln
Förklarat krig mot Fru Fortuna och John Blund är död i sängen
Blivit fri, kan aldrig slumra, har bränt ner fyrklöversängen
Så jag lägger ner ordleken och stänger av i elfte timmen
Släpper sedan kortleken och låter den blandas för vinden

Det är mörkt ute, söker blicken dit lampor lyser
Solen har gått ner som ursäkt för att den inte bryr sig
Livet gick vidare, men nu räknar jag ner timmar
Tänker glidflyga tills dagen jag inte bärs av lånade änglavingar

En väl avvägd manöver, men det blir aldrig som jag tänkt mig
Om det här är mina sista rader får det bli mitt testamente
För att lämna efter mig ett alternativ till blod, svett och tårar
Tappat bort mig i sandlåda bland sot, bläck och dårar
Som södergök för en ornitolog som bara skådar olycksfåglar
Vågar du fråga när dina lamm slutar skrika och börjar gråta?
Står med penseln, kastar skuggor mot tomma svarta tavlor
Ett utlopp för känslor som spelar överallt utom på radion
Ett försök att gripa tag i livet som sakta men säkert glider förbi
Det är inte särskilt likt mig att sitta still eller förbli timid
Så jag skriver för att förvandla min poesi till terapi
Men vi har blivit så intima att det snart gränsar till erotik
Men jag vete fan om jag fortfarande finns kvar den dagen
Då Törnrosa vaknar upp och Peter Pan tar sig i kragen
Tänker sjunga mina rader högt till rösten inte bär mig mer
Det känns tungt i bröstet när ens lejonhjärta är av sten
Bär en värld som en mantel och ett skal som ansiktsmask
Mitt svärd är mina rader och min sköld min tankekraft
Bara bevingade fraser som aldrig sågs för vad jag menar
När alla betvingande krav var avsedda som gravstenar
Syndafloden har sänts och greppa oss som skendränkning
Nu när timglaset har vänts till en sista nedräkning

Det är mörkt ute, söker blicken dit lampor lyser
Solen har gått ner som ursäkt för att den inte bryr sig
Sökte svar på livets gåta men möttes av frågande blickar
Kraschlandar och brinner under lånade änglavingar

Timmarna går sakta, räknar stjärnor i min skattkammare
Himlens egen vagga för en ensam nattvandrare
Kanske lättar jag från marken och släppa världen från axeln
Slutar jag berätta blir min gåspenna endast en fjäder i hatten
Kanske kommer dagen då mina rim inte har nåt värde kvar
Då min värld slutat snurra som en vingklippt väderkvarn
För det finns något jag inte klarar mig utan
Så jag släpper fågeln ur buren och ser den dö mot glasrutan

Det är mörkt ute, söker blicken dit lampor lyser
Solen har gått ner som ursäkt för att den inte bryr sig
Lovades paradiset som så bländande skimrar
Men vi föll från skyn som lerduvor med lånade änglavingar

Det är mörkt ute, söker blicken dit lampor lyser
En dag går solen inte upp, då är vi ensamma och fryser
Svär jag ska förtjäna att bli välsignad, men det blir aldrig jag
Så jag svärtar ner himlen tills mina lånade änglavingar faller av