Vi gjorde en familjeutflykt till Velodromskogen i den vita bilen. Vägen var tjälskadad och bilen krängde, sonen klagade på att halskedjan skavde. Han gav den till mig, det var min gamla i silver med kvadratiska länkar. Hans hals var redan grövre än min. Han ville bli en riktig biff när han blev stor.

Vi betraktade kartan över vandringsspåren och valde den lilla promenaden. Skogen var omväxlande och kuperad med knotiga tallrötter. Velodromen såg ut som i reklambroschyren, möjligen ännu mer färggrant fluorescerande. Den var byggd på kanten av en dolindal. I mitten skymtade ett svart slukhål. Idag var det ingen föreställning, men man kunde tänka sig hur det såg ut när de dödsföraktande cyklisterna accelererade i kurvorna, lutade sig mitt mitthålet och utmanade centripetalkraften.

Efter promenaden blev vi hungriga. Jag hade haft bråttom när jag packade och bara fått med mig trangiaköket och lite pasta, så jag fick gå till ICA för att komplettera. Jag genade genom skogen. På östra sidan blandades  trädrötterna i sluttningen med stensättningar av människohand, som på sina ställen formade sig till små alkover. Det verkade vara ett populärt utflyktsställe, för sluttningen kryllade av familjer och pensionärer i fällstolar. Någon grillade, en annan hade dekorerat trädrötterna med jordgubbar i plast, en tredje hällt mogna smultron i en grop invid roten.

När sluttningen började plana ut mot toppen tog stensättningen över och formade sig till ett regelbundet cirkulärt torg. Det var visst en lämning sedan romartiden, hade jag inte läst det i broschyren? Pensionärerna satt i välordnade rader på sina campingstolar. Det såg ut om om de väntade på någon centurion som skulle hålla tal.

Jag sneddade över den tomma spelplatsen och skymtade ICA-skylten nedanför sluttningen, där stensättningen övergick i asfalt. Fasaden såg mörk ut, men glada röster och hammarslag hördes innanför. Jag drog i dörren och möttes genast av två vänliga värdinnor som förklarade att ombyggnaden var i full gång men att jag kunde handla ändå, de skulle visa mig vägen.

Vi passerade det grå arkivet och det lika grå lagret. I säkerhetkontrollen fick jag lägga mitt och makens sim-kort på varsitt rullband. Kontrollanterna konstaterade att maken såg ut som en fransk student och att mitt kort var giltigt.

Jag mötte nöjda kunder som strömmade ut från den charmiga grönsaksavdelningen med jordgubbar och tomater. Själv fastnade jag för en förvuxen spräcklig paprika, några körbärstomater på kvist, ett tråg med blekgröna inlagda kronärtskockor och några fräscha kärnfria gröna druvor till efterrätt.

När vi hade ätit åkte vi hem, trötta och nöjda med vår dag. Hyrevärdinnan i huset där vi bodde var stressad och hade förlagt kranen till badkaret, den jag brukade tappa upp kaffe ifrån. Jag försökte ta det med jämnmod.