Vad som fastnar i minnet på barn och varför det gör det hör till de älskliga eller läskiga gåtor som sysselsätter en armé av förståsigpåare, terapeuter, lärare och psykologer. Varför ett visst minne etsar sig fast är i slutändan mindre värt än hur det påverkar den som har det. Goda minnen har i varje fall det gemensamt att de i grund har förändrat något i barnets liv. Det har inneburit ett genombrott in i en ny verklighet, det har satt en person på den känslomässiga kartan som barnet kanske inte tidigare hade någon tydlig relation till. Ja det kan ha fått livsavgörande konsekvenser, och märkligt nog har sådana tillfällen, sådana minnen, uppstått helt utan avsikt, utan egentlig tanke om att det skulle bli så minnesvärt som det blev.

En tidig morgon sommaren 1959 då Gustav var 13 år låg han som vanligt i sin säng i 'verkstaden'. Han hade ett eget krypin i den tillfälliga redskapsbod som hans nye far hade byggt innan han sedan under en rad år och bit för bit byggde sommarstugan där hela den härliga sommaren tillbringades av den 'pusselfamilj' som blivit till i mötet mellan trebarnsänkan och den tystlåtne aldrig tidigare gifte mannen med konstnärsjälen.

Att bli far till tre barn hux flux utan tidigare erfarenhet av just egna barn måste ha varit en utmaning. Att ta sig an en trettonåring som inte ännu hade några kontaktytor med det liv som han själv alltid hade känt till betydde ju att här fanns ett stort okänt land att utforska för både den vuxne och barnet. Eftersom de bodde på en ö låg havet nära till hands. Båtar, segel, fiske, garn och nät, block och taljor, segelduk och smärtingssäckar, årklykor och båtskrapning, sjödränkning av den vårrustade båten så att gliporna efter vinterns uttorkning svällde igen, tusen saker som aldrig funnits i pojkens värld. Nu fanns de, men det var bara det att han inte tålde sjön något vidare. En spriseglad bohuseka ägdes av den nye fadern. Nu var visserligen mast och segel undanstuvade under tak och golv i verkstaden, men båten fanns och krävde vårrustning. Att far och son skrapade fernissa tillsammans var en vårritual förknippad med varm choklad på termos, korvmackor på APK limpa och soliga majdagar på stenstranden vid båtplatsen.

Nu var det högsommar och ännu hade båten bara använts till en rodd över fjärden till måsholmen mitt under häckningstiden. Måsarnas bombflygning mot de två avlade vitrandade visitkort på deras kläder, särskilt faderns mörkbruna basker. Kvart före fem väcks Gustav. Knackandet på hans dörr purrade honom. En sinnrik snöranordning gjorde att han från sängen kunde haspa av dörren och i det redan bjärta morgonljuset frågade mannen med baskern om han ville följa med på en fisketur. Vädret var lugnt och risken att han skulle må illa var inte så stor.

Med makrilldörjar och sänken, krokar och linor i en plåthink gav de sig av till båthamnen. Trots den tidiga timman var solen redan i färd med att badda in landet i värmedallrande dis. Snart satt han på förtoften medan pappan i rutig skjorta och baskern på skulten för att skydda sin skalle rodde ut över fjärden. 'Vi ska se om vi kan fiska lite vitling sa han till grabben.' En plansch i köket som han själv varit med om att rita för ett förlags räkning visade upp alla torskfiskar i nordiska vatten. Den informativa frukostläsningen var spännande på det sätt som nya kunskaper är i den vetgiriga åldern.

Det var högtrycksväder och lågvatten, grynnor och böer som normalt knappt krusade ytan syntes tydligt och roddes förbi. Förbi en grupp grynnor som kallades Sälfladan fast ingen hade sett säl där på mannaminne och några hundra meter från dem kastades det ankare. Små bitar av sill krokades på och dörjen sänktes i djupet. Med pekfingret på linan satt de med handen över var sin sida av ekan.

Plötsligt högg det på bägges krokar.

Men inte nog med det. Vattnet runt dem började bubbla och fräsa, fiskfenor skar genom ytan, våldsam rörelse överallt i en tio meters omkrets runt båten. Oagnade krokar släpptes ner så fort det gick att kroka av den fisk som redan hade huggit. Upp ur det skillrande djupet kom vitlingar mellan en och tre decimeter, och makrill, och mera vitling. Hinken fylldes på några minuter. Aldrig hade Gustav varit med om liknande. Ingenting hann sägas eller frågas.

Så, som om någon klippt av en ledning, blev allt stilla och inte en fena rörde sig mer, inte en fisk nappade mer, varken på naken krok eller agn.

Gustav var förbluffad! Fiske verkade ju enkelt, här nästan hoppade fisken frivilligt ombord!

'Det du har varit med om,' sa baskerpappan, 'kallas för ett 'kok'. Det händer att ett fiskstim med till exempel småsill jagas av vitling som i sin tur jagas av makrill som föser ihop stimmet i samordnade attacker och sedan hugger in på de skrämda småfiskarna. Men under dem kan ännu större fisk jaga makrillen, tonfisken till exempel, och då är det jägare som jagar jägare som jagar bytesfisken. De understa jagar upp de andra mot ytan och sitter man mitt i så blir det så här. 'Fast det händer ju inte så ofta att man råkar sitta på rätt plats.'

Med 27 vitlingar i hinken rodde de hem till bryggan och innan klockan var sex stod de i köket med nyfångad och nyrensad fisk och stekte den till frukost. Aldrig har stekt fisk varit så god. Den så tystlåtne mannen var riktigt uppsluppen och kostade på sig ett av sina sällsynta ögonblick av skämtlynne : 'Nu är den kokta fisken stekt.'

Doften av nystekt vitling lever kvar hos Gustav, men någon fiskare blev han inte för det.

Han tål fortfarande inte sjön.