Jag sitter här i mitt ex lägenhet som så många gånger förut. Ensam på morgonen med solen som skiner in, kaffet svart eftersom du aldrig har någon mjölk. Jag tassar runt i din t-shirt och i mina trosor med ciggen tänd, tar en klunk ur det svarta kaffet som smakar beskt och stirrar på röken som glider på mina nakna ben i solljuset. Jag finner ironin i att det är alltid hit jag kommer efter mina långa hårda veckor av drickande, galenskap och tron om att jag klarar allting själv när sanningen snubblar så långt in i mig. Jag kryper alltid hit som en trasig docka tömd ur själen, en liten flicka som måste återvända hem ifrån den hårda vuxna världen som suger ur mina krafter. Enda udda är att detta är mitt hem i själen, enda platsen i världen som jag för en kort stund känner mig bekväm i och med mig själv.
Du säger aldrig något när jag skramlar med nyckeln du vägrar ta tillbaka, antar du vet mer om mig än vad jag kan se. Dock låter du mig försvinna på mina små äventyr gång på gång men enbart för att du inte har kraften att stänga mig inne med dig. Så har du och jag alltid varit, jag förnekar kallt mina känslor medan du besatt vägrar släppa det som var "vårt".
Max två dygn kan jag hållas med dig, dela vårt sällskap som om det aldrig hade hänt något mellan oss, vi båda vet att jag försvinner sedan för vad du alltid kallat "hitta dig själv i mörkret syndromet". Du har alltid varit så accepterande i min rastlöshet att jag häften av gångerna vill vara den du förtjänat, den lugna,trevliga,lättsinnade flickan som skulle följa varenda steg du tar utan att tveka.
Nej, du fick mig istället vilket får mig att rysa för din skull. En hämndlysten,galen,rastlös och livlysten person. Jag kan vara den mest underbaraste personen du skådat tills mina dåliga dagar kommer, då jag flyr ifrån alla och mig själv. Man kan inte fly ifrån mörker på insidan, jag föredrar att hålla min sorg i schack med ölen vilket du alltid funnit sarkastiskt men låtit mig komma undan ändå trots vi alla nekar till vad vi egentligen ser.
Så har du och min familj alltid tyckt, låt henne hållas med sitt så sker inga utbrott eller skandaler. Större del av tiden så tar jag vad jag kallar mitt "verklighets piller" för att göra världen nöjd och det enda jag kan göra är att leka rebell emot världen genom min hemska punk/rock musik och dricka mina öl enbart för att irritera. Wow vilken revolt va, säger min egna röst i huvudet sarkastiskt och ja tänder en ny cigarett.