En dag,
en dag av två veckor har gått
men jag håller redan på att bli tokig.

Det är så tomt här utan dig
och jag kan inte sluta att tänka på dig.
Jag önskar att du vore här nu,
önskar jag kunde känna din närhet,
höra ditt hjärta slå,
känna dina andetag,
bara kunna få krama om dig.

Har ingen lust för saker och ting längre,
ingenting lockar mig,
utan dig.

Du är min sol,
du värmer mig,
men nu när du är borta så är allt så kallt,
så ödsligt.

Både jag och Luna vaknade flera gånger i natt och tittade efter dig,
men bara för att upptäcka att du ej var där.

Jag gick till sängen i morse för att väcka dig,
men bara för att hitta en tom säng.

Jag drog för draperiet,
bara för att jag inte orkar se sängen,
jag ser bara din skugga där.
Jag kunde inte ens sova där i natt som var,
det gick inte.
Orkar knappt vara hemma,
för jag ser din skugga vid sängen,
i soffan,
i hallen,
i köket,
ja överallt...

Jag försöker att intala mig själv att inte gråta,
att vara stark,
men det går inte,
du fattas mig och Luna saknar dig grymt mycket med.
Det är illa när inte ens mamma duger åt henne vissa stunder,
då hon är mammas lilla flicka.