Jag satt på jobbet,
såg mig omkring,
såg på gamlingarna som bor där,
såg på den gamla damen som jag precis stoppade in ännu en sked full med mat i munnen på.

Plötsligt slog det mig,
att det var framtiden jag satt och tittade på.

Då kände jag en rädsla smygandes,
dom gamla har inget annat att göra än att gå där dag in och dag ut,
väntandes på att deras dagar skall bliva till ända.

Ibland ha dagar då minnena kommer och dom tror att då är nu.
Är det så jag vill ha det på ålderns höst?
Att bara gå å vänta på att få somna in, kanske nästan helt själv.
För vem vet,
min älskade kanske redan då har fått somnat in,
och mina älskade barn har nog med sitt eget.

Nej det är verkligen inte det jag ser fram emot,
att bara gå där,
på hemmet,
dag in och dag ut,
och endast leva genom mina minnen...