det som vi aldrig sa
precis innan försvinnandet
det genomskinliga intet
och bortryckningen
som att dra ut en tagg
så finns bara såret kvar

blåklockor och prästkragar
dansar med varandra

det växer spindelväv mellan oss
spinna en gyllene tråd
som en katt plirar med ögonen
aldrig falla i sömn glömska

magikern längtar efter att se
två själar i upprinningen
två vakuum i kortslutningen
två rena ytor i kontakt


geniers andar
skallrar på tomgång

jag har ritat korpar långt innan
jag visste vad dem skulle göra med mig
skulle behöva förverkliga rädslan i vitheten
darrningarna
och köttets sammandragningar
pupillerna vidgas ut till irisens utkant
ondskan pulserar
kultiverar sig för kultiverandets skull
flickorna hängde sina lakan
vände sina ryggar
i en disträ dans
långt in i liljans knopp
gnider flugan sina framben
det är vitt befläckat av cerist
det är en hysterisk kvinnas tårar
som sedan länge tappat sin kraft
hon vet inte längre när hon skådespelar
om hon skådespelar

och kropp smeker kropp
fiolmelodier i en flimrande film
där pixlar är som solkatter
flugornas krig är allestädes närvarande
och i fönsterkarmarna ligger dem utslagna
ligger hennes vakna ögon inborrade i hålrummen

och barnet lekte inte nudda mark