Hello, Elov! Varför har du hängt dig själv?

Får du ändå aldrig som du vill? Vill du inbilla världen att du har blivit orättvist behandlad?

En ohyggligt intressant följd av mänsklig utveckling är hur de mer intelligenta individerna börjar visa självförakt. Det medför att de lyckas mindre bra med sina parningsritualer. En smart nörd tenderar att skjuta sig själv i foten, något som de inte lika intelligenta exemplaren aldrig skulle göra. De skulle inte ens komma på tanken att deras passion kan vara oönskvärd, och därför kommer omgivningen inte heller på det. Medan den aktsamme paradoxalt nog blir missaktad.

Elov, vem har kilat in dessa käppar i ditt hjul? Jag såg aldrig hur du gjorde det, men jag märker att du vägrar plocka bort dem. Dessutom har du hängt dig i fötterna, så nu hänger du upp- o nedpå! Varför i himmelens namn då?! Vill du trots allt hålla illusionen vid liv?

Fladdermössen är bra på att sända ut signaler för att pejla var omvärlden befinner sig. När däremot du skall ekoloda, Elov, så sänder du ut sådan strid ström av signaler att omvärlden snart faller i sömn. Och det var ju knappast det som de sysslade med innan du anlände.

Egentligen skulle jag gärna hångla och svansa omkring med dig en lång bit. Men Elov, du hänger likt ett ekollon i en torr gammal tall. Du är kapabel till vadsomhelst, men vem utom jag lägger märke till det? När din sav stiger i manslemmen så pekar den i praktiken ned mot marken. Och vi kvinnor undviker helst att stå på händerna under älskogen.

Trots din ensliga belägenhet är du ingen utpräglad Ferdinand. Visserligen har du god lust att sitta och lukta på mina vackra skapelser, dagen i ända, men du vill fler saker än så. Du vill damma ner vägarna och krossa torn. Du vill störta omkull kejsare och sätta tänderna i små drottningar. Det är bara det att du ingalunda vill strida för det. Det blir så lätt fel, Elov, när man kastar sig in i strider. Blott ibland blir det rätt.

Med andra ord får jag nöja mig med någon apa här i djungeln sålänge... Fuck you! Apan vet hur man hittar frukter bland bladverket, för han har redan sett till att vara överallt. Känns inte alls skamligt som du tror, Elov, men bara till hälften fullt tillfredställande. Äpplet behöver både ätas och hänga kvar. Apans brist på renodling blir inte lika rolig i längden.

En finkänslig människa kan tassa omkring ett helt liv kring gröten, utan att någonsin våga ta kossan vid hornen. Han vet vilken risk han tar, för både egen och andras del, så därför tar han ingen risk. Och just genom själva försiktighetsprincipen så förlorar han allt likt förbannat. Eller rättare sagt, han vinner ingenting, ingens hjärta. Samtidigt vinner ingen heller hans kärlek.

Men du är nog rätt nöjd med läget ändå...?

Ett fint fortsatt liv får du ha Elov!
/ Leva