Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Fortsättning på "Hibiskus (En tragisk uppväxt)"


Hibiskus (Del 3)

Nästa morgon vaknade jag av att han skakade mig. Hans vänstra han tryckt mot blåmärket på min axel.
"Gör frukost eftersom jag låter dig stanna här!" sa Döden och fortsatte efter jag stirrat på honom ett tag, "Rör på dig!" Efter ännu en stunds stirrande tog han tag i mitt hår och ryckte upp mig. Mina kvidanden kom fullständigt av sig själva nu.

Vi kom in i köket och han släppte taget om håret och smiskade mig.
"Kom igen, frukost, gör nog till dig själv också."
"..." Jag bara såg på honom. Hur skulle jag veta hur man gjorde frukost? Senaste gången jag var i ett kök var år sedan.
"Kom igen då." Han var otålig. Med en hand på min rygg knuffade han med mig till skafferiet och la armen runt min midja medan han öppnade dörren och tog ut en påse färdigskivat bröd.

Döden räckte mig fyra skivor.
"Stoppa dem i brödrosten." När jag gjort som han sa smekte han mig över magen. "Duktig pojke." Mina kinder hettade vid hans mjuka ord. Jag kände mig uppskattad för första gången sedan... Förra gången på den här platsen. Han kysste min nacke och vi ställde fram mackorna och två glas juice på bordet.
"Ät." Utan att vänta på nån reaktion satte han sig ner på andra sidan och började tugga. Försiktigt knaprade jag på kanten av ett av bröden.

Jag åt väldigt sakta. Jag hade inte någon aptit alls... Det slutade med att han tog tag i mitt hår och dunkade huvudet mot bordet som straff för att jag inte åt nog mycket och fort. Jag skrek och han pressade ner mig.
"Håll käft." Det fanns inget annat att göra än att lyda.
"Du gör vad jag säger åt dig att göra, fattar du?" Jag gnydde. "Fattar. Du!?" En snyftning rymde från mig och han klappade mig på huvudet. Hans röst var mjuk igen.
"Jag skulle inte behöva skada dig om du gjorde som jag sa..." Hans fingrar lekte med mitt hår.
"Förlåt, det kommer inte hända igen..." Och jag trodde honom.

"Vad heter du?" frågade han. Vad spelade det för roll?
"Hibi..." mumlade jag efter en stund.
"Jag hörde inte, prata högre."
"Hi-... biskus..." Det kändes konstigt att prata.
"Det låter inte som ett namn." Han hade rynkat ögonbrynen. Jag undrade vad han menade.
"Jag kallar dig Scott." Han tog min hand.
"Kom Scott, vi måste klä oss och gå och handla." Vi gick tillbaka till sovrummet och han tog fram kläder till oss. Efter vi klätt oss lämnade vi lägenheten, hand i hand.

Jag hade trevligt i affären. Jag kunde hjälpa honom att bära och vara till nytta. Han belönade mig med en puss på kinden. Jag kände mig varm på insidan. Efter vi kom tillbaka och hade plockat undan allting la han armarna runt min midja. Jag rodnade. Sakta drog han av halsduken jag haft runt ansiktet och kysste mig. Han var varm. Så varm som Döden kunde vara. Värmen från hans händer flyttade sig längre ner, under tyget i mina byxor... Jag gnydde lågt. Jag tyckte inte om den obehagliga känslan som spred sig i min kropp.

Till min förvåning så slutade han. Han tog bort händerna från mig och lyfte upp mig. Jag kunde inte göra annat än att förvirrat stirra på honom medan han flyttade mig till sovrummet. Jag var tyst. Han drog av mig tröjan och slickade min hals. När han också tog på mitt bröst och började smeka de små upphöjningarna så kved jag till.
"Vad." Det lät inte ens som en fråga. Efter en kort stunds tystnad nöp han dem hårt och kysste mig.
"Nh..." Hur skulle jag säga att jag inte ville? Att jag inte gillade det? Jag ville inte provocera honom...
Men han slutade och blängde på mig.
"Vad." sa han igen. Jag var nära till tårar.

"Varför sitter du bara där?"
"..."
"Hörde du mig?"
"..." Jag kollade ner. Jag kunde inte svara honom...
"Se på mig när jag pratar med dig!" Han tog tag i mitt hår och tvingade mig att se på honom med ett ryck. Jag gnydde. Det började bli en vana.
"Ignorera mig inte!" Han var arg på mig, men när jag började snyfta så klappade han mig och hans röst blev mjuk.
"Varför sitter du bara där...?"
"..."
"Berätta."
"... Gillar inte..." mumlade jag tyst.
"Gillar inte vad? Prata högre!"
"... Det där..."
"Vad?"
"... Det där."
"Sex?"
"..." Jag nickade svagt. Döden var tyst en stund.
"... Jag tycker om det så du får ta och lära dig att gilla det också!"

Med en snyftning såg jag ner igen. Vad hade jag väntat mig? Vid tyngden av hans hand mot mitt huvud började tårarna att rinna. Jag kunde inte se nånting men jag kände hur Döden fortsatte att klappa och sedan slå armarna runt mig. Han var varm. Jag kände hur jag fick mer självförtroende med tiden och vågade snart krama honom tillbaka. För första gången på flera år kände jag mig säker och mitt hjärta bultade hårt. Han gjorde mig varm, något jag trott var omöjligt tills nu...

Efter det tog han mig. Det gjorde ont. När jag skrek och grät för högt så pressade han en hand över min mun för att hålla mig tyst. Jag minns inte ens vad som hände efter det. När jag vaknade en lång stund senare låg jag insvept i en handduk i soffan. Jag kunde också känna smaken av mat. En svag bild av hur han tvättat och matat mig efter akten svepte förbi i mitt huvud.

I ögonvrån kunde jag se hur Döden kom närmare soffan så jag vände blicken mot honom. Jag ville att han skulle hålla om mig och få värken i min underkropp att försvinna. Kyssa bort allt dåligt och göra mig varm. Men han satte sig bara ner bredvid mig.

"Klä dig." sa han men jag orkade inte. Han hade tydligen lagt fram kläder till mig, men såklart hade jag missat det. Då han inte fick nått svar placerade han mitt huvud i sitt knä och klappade mig. Jag rodnade. Det var skönt. Hans fingrar lekte med mitt hår medan han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på TV:n. Jag kände mig så trygg och varm att jag knappt kunde tro det... Tills han bytte till sportkanalen. Chockad snurrade jag runt och pressade ansiktet mot hans mage. Varför varför varför? Dödens hand var lugnande nog för att hindra mig från att få panik, men inte mycket mer.

Jag grät och skakade ett långt tag medan han såg på fotbollen. Amerikansk fotboll... Varför just amerikansk fotboll? Varför just de lagen? Varför just de spelarna...?

Tiden gick och jag föll tillbaka till mitt gamla beteende som husdjur. Jag slutade nästan att tänka och gick bara på reflex och impulser för att skydda mig själv. Om jag tänkte för mycket så skulle det bara skada mig så jag försökte att undvika det.

En dag somnade han framför TV-n så jag stängde av den och kollade runt. Jag hade redan sovit en stor del av dagen så det fanns ingenting jag riktigt kunde göra. Medan jag väntade på att han skulle vakna började jag gå igenom hans skåp och lådor. Kanske skulle han be mig hämta nånting nån gång och då var det ju bra om jag visste vars det var.

Jag kom inte långt innan mitt blod frös till is. På en hylla hade det stått en fin vas av glas, men inte längre. Den låg nu utspridd över golvet i bitar. När en del av paniken lagt sig började jag samla ihop bitarna så fort jag kunde. Jag brydde mig inte om att mina fingrar blödde från skärsåren, jag var livrädd för vad han skulle göra med mig när han upptäckte det.

Med skärvorna i ett hårt grep försökte jag komma på vad jag skulle göra med dem. Slängde jag dem i en papperskorg så skulle han se dem så till slut beslutade jag mig för att spola ner dem i toaletten. Jag skyndade mig mot badrummet men snubblade och föll då jag inte stått på benen på länge. Glaset träffade mig i ansiktet och gjorde små sår men jag märkte det knappt. Jag hade panik.

Jag lyckades ta mig till badrummet. Döden sov fortfarande. Men där kom min andra panikattack. När jag dumpat skärvorna i toaletten och spolade så hände ingenting. Vattnet spolade som vanligt, men glaset var kvar. Jag kunde knappt andas och spolade och spolade... Med tårarna rinnande stirrade jag på glaset.

"Vad håller du på med?" hördes Dödens röst från dörröppningen. Skräckslaget såg jag upp på honom med ansiktet blött av blod och tårar. Han blängde på mig.
"Jag kan inte lämna dig själv i en minut, kan jag?" När jag inte svarade gick han fram och tog tag i mitt hår. Efter att ha blängt på mig en stund så drog han med mig till sängen.
"Stanna där."

Jag kunde höra ljud från badrummet. Efter en lång stund kom han tillbaka och tog tag i mitt hår igen.
"Idiotiska dumskalle." Jag pressade ihop ögonen och väntade på att bli slagen. Men det kom inget slag. Istället kände jag hur han tvättade mina sår. Först ansiktet, sen händerna. Mitt hjärta slog ett slag extra. Han brydde sig.

"Den där vasen var värd mycket pengar. Vad tänker du göra åt det?" Jag började gråta igen. Jag visste bara ett sätt. Med skakiga händer drog jag ner Dödens gylf och gick ner på knä...

När han var färdig och hade tvättat bort röran jag gjort när jag spottade på golvet efter att nästan satt i halsen så gick han iväg.
"Scott! Kom hit!" ropade han från vardagsrummet. Jag kröp sakta närmare och kollade runt ett hörn på honom.
"Kom hit!" Han var arg. Jag var rädd. Sakta kom jag närmare och närmare och stannade tillslut på den plats han pekat på; just bredvid honom och en byrålåda.

Så fort jag var på rätt plats greppade han mitt hår och lyfte upp mig. Med en hand om håret och en om mitt bakhuvud så smällde han in mitt huvud i byrålådan. Jag skrek av smärta.
"Vem sa att du kunde gå igenom mina saker?!" Han slog mig mot lådan igen och pressade sen ner mig mot golvet. Jag gnydde högt. Min syn började bli suddig men jag var inte säker på om det var för tårarna eller nånting annat. Jag ville be honom att sluta, men jag kunde inte. Jag förtjänade inget mindre.

Döden pressade mitt ansikte mellan golvet och sin fot. Jag kunde inte sluta skaka från mitt kraftiga gråtande. Han pressade hårdare och hårdare tills jag var säker på att jag skulle dö.
"... Lla..." pressade jag fram genom tårarna och trycket från hans fot försvann.
"Snälla döda mig inte..." Jag kröp ihop till en boll och skyddade huvudet med armarna, tårarna strömmande från mina ögon.
"Snälla döda mig inte..."

"Det är ditt eget fel." hörde jag honom säga. Men jag visste det redan. Vad skulle det annars vara? Även fast jag vetat det så länge jag kunde minnas så kunde jag inte sluta gråta. Jag började misstänka att jag gjort hål på mig själv när jag föll med glaset och att jag skulle gråta tills allt vatten i min kropp försvunnit...
"Rör inte mina saker utan att fråga," hans röst var mjukare, "... Det är ju självklart..." Sen satte han sig ner bredvid mig och klappade mig. Mina tårar slutade inte och min syn blev allt suddigare. Det sista jag la märke till innan jag svimmade var hans händer som strök mig över huvud och rygg och hans mjuka röst.
"Förlåt."




Prosa av Iona Aspera
Läst 313 gånger
Publicerad 2012-04-20 14:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Iona Aspera
Iona Aspera