Så jävla trött.
Och allting gick åt helvete, kändes som om jag lämnade ett sjunkande skepp i sista minuten.
Med en rädsla att mitt självförtroende begravts under vågorna, och ersatts av en ökad gravitation,
dragning,
till att ge upp.
För varje steg, dömt att falla samman mer och mer.
Under trycket av mina egna inre världskrig.

En rädsla…

Enda tills…

En illusion mot bättre vetande.
Inget av detta kanske är verkligt, men just nu bryr jag mig verkligen inte.
Jag är för glad.
Kanske för glad för att tro på det,
men som sagt,
det bryr jag mig inte om.
Allt som betyder något är att du svarade.
Du svarade på min fråga,
du svarade på min blick,
du svarade på mina läppar.
Vad jag bryr mig om är att du var glad,
du log,
du skrattade,
och hur ingen kan ta det ifrån mig.

För jag har hittat något i dig som jag inte längre trodde fanns hos någon.
Och det är inte bara dina genomträngande ögon som naglar fast mig i mitt skin och lämnar mig
handlingslös vid din åsyn.
Inte bara hur du kan somna leendes eller hur din kind passar i min kupade hand.
Inte bara hur du kan få mig så svarslös, så försvarslös.
Inte bara hur du får mig att slappna av och vara precis den jag är och vill vara.
Inte bara hur du är precis den du är och säger det du tänker, tycket och känner.
Inte bara hur dina händer bryter ramarna och målar utanför konturerna då du låter fingrarna spela
över mitt bröst.
Inte bara hur du ryser när jag stryker håret ur ansiktet och lägger det bakom ditt öra.
Inte bara hur dina lockar måste ha virat sig kring mina handleder och dragit mig till dig, att följa din
minsta huvudvridning.
Inte bara hur jag har lärt mig att en sekund är allt man kan begära av perfektion och hur mitt
perfekta ögonblick var när jag förlorade mig själv i dig.
En sekund, min åberopade evighet.

Det är hur du bekräftar min tro och min önskan att det finns något mer.
Något större.

En vis man sa en gång: ”If you’re going through hell, keep going.”

Det gjorde inte jag, jag vände ryggen åt det, och gick därifrån i den största ovisshet.
Lämnade mig själv i en osäkerhet jag trodde skulle äta upp mig inifrån.
Min egen prestationsångest, som jag var rädd att jag inte lyckats leva upp till.
Ingen dömer mig så hårt som jag själv gör.
Men ingen la en så lättande hand över min axel som du.
Ingen tryggar mig i mitt beslut så som du.
Och för det har du blivit så mycket mer än vad du själv tror att jag ser hos dig.
Hur du helt omedvetet skrattar bort mina demoner, mina röster, mina bödlar och faktiskt gett mig
hopp.
Hopp om att det finns något mer.
Hopp om något större.

Så hjärtat

Pröva dina vingar
Så ska jag lägga mitt hjärta
Som en skyddande hinna
Över marken och smärtan

För att du aldrig faller ensam
Och jag alltid stannar kvar
För allt gott till den som väntar
Då ger sanningen svar