när du stampade in i mitt årdnade rum och själpte allt vad orning och tristes heter.
då utbröt ett nästan oändligt bottenlöst koas.
jag kände hur det sköna kan brinna och brännas.
hur det behagliga började smaka illa .
hur vardag saknade betydelse .
du väckte mej ur en lång koma .
du skrämde mej på så många sätt så förvåning helt plötsligt är behagligt.
du gjorde mej illa på så många sätt så jag började uppskatta smärta .
du noncalerade mej så mycket så jag började känna mej ensam.
tack vare det så älskar jag livet ännu mer.
och ur allt det som känns fattigt finner jag rikedom.
att lida men ändå ge kärlek är som att växa utan vatten .
fast det är mera på riktigt och med kärlek .
våga ge!!!!!
kastar du bollen tillräkligt många gånger så kommer den studsa tillbaks.
jag lovar