Det var kallt, de gick hem till henne med händerna gömda i jackarmarna. Hon hade omsorgsfullt och efter planering valt att lägga fram Slakthus 5 av Vonnegut på vardagsrumsbordet. Han bläddrade igenom boken när hon kom tillbaka med två kaffekoppar.
”Är den bra?”, sa han.
”Den är fantastisk! Du kan få låna den om du vill.”
”Kanske senare, jag har så mycket att göra just nu”, svarade han och sköt ifrån sig boken demonstrativt. Hon gav honom kopp med en sked i och satte sig mittemot. Han hade en vit tröja på sig som gjorde att kroppen nästan suddades bort i ljuset som rann in från fönstret. Ansiktets linjer var spända. Munnen, ett upp och nedvänt U, gjorde ett sorgfullt uttryck. När hon uppmärksammade det bet hon sig i läppen så hårt att en liten droppe blod flöt ut. Hon kände blodsmaken och torkade genast munnen med utsidan av handen. En stund sa ingen något, de hörde bara varandras andetag.
”Sofie”, han sedan ömsint och sökte hennes blick. Hon svarade inte, tittade på sin svarta avbild i kaffet och väntade på att han skulle fortsätta. Han lutade huvudet mot handen och suckade.
”Jag har träffat en person”, sa han och bet sig på pekfingrets nagel.
Hans naglar var nerbitna. Brukade inte vara det. Han rörde runt skeden ett varv i koppen så de klinkade medan han väntade på att hon skulle svara.
”Varför vill du alltid sked?”, sa hon, ”du har ju varken socker eller mjölk i kaffet.”
”En gammal vana antar jag. Vill du inte prata om det jag precis sagt?”
Han bytte håll på cirkelrörelsen.
”Det finns inget att prata om”, sa hon och tog en klunk.
”Det är sant”, sa han.
Hon insåg där och då med kaffe i mungiporna att han var förlorad. Man planerar så mycket och gör så lite och ändå hade fantasin om honom planterats i hennes huvud redan första gången de möttes, och den hade växt och spridit sig i hela hennes kropp.
”Jag hoppas du fortfarande vill träffa mig. Vi har inte haft något förhållande eller så, men jag vill ändå att du skulle veta”, sa han.
”Jag förstår precis”, sa hon hedervärt i förlustens ögonblick. Hon ville leva med honom på en armlängds avstånd, eller inte leva med honom alls.
Han verkade glad över svaret och kunde slappnade av. Axlarna sjönk ner och han nickade långsamt flera gånger. Sedan reste han sig upp, gick till hennes sovrum och kom tillbaka med en gitarr.
”Lyssna på vad jag lärt mig”, sa han och lade instrumentet till rätta i knät och började spela. Först hörde hon inte vad det var för låt, för det lät inge vidare, sedan så började fingrarna lättare röra sig över strängarna och hon hörde att det var en av hennes favoritlåtar Mr. Tambourine Man.
”Sound of Silence. Vad duktig du är”, sa hon.