Det var Varelsen som väckte mig. Varelsen andades och viskade i mitt öra, gav menande komplimanger om kuddarna och erbjöd mig lite retsamt att smaka på en räka. Jag uppskattar normalt verkligen att äta räkor i sängen, men denna gång måste jag tyvärr avstå. Eftersom räkan serverades på min högra sida medan jag låg i framstupa sidoläge med Varelsen sittande på min rygg och ansiktet vänt mot vänster kunde jag inte nå den. Varelsen sträckte i alla fall ut tumme och pekfinger åt mitt håll så att jag kunde känna att han fanns. Huden kändes sträv och ljummen, fingrarna en aning kantiga, lite som en stor klädnypa.

Om en stund lyfte Varelsen undan sandsäckarna från mina ögonlock, så att jag kunde sväva ut i rummet en bit åt sidan. Rummet uppvisade dock fortfarande en vridning på 90°. Kanske berodde det på en kvardröjande nackspärr.

Jag gav upp flygandet och gick ut i köket för att göra frukost till familjen. Barnen lekte redan i köket, men var var pappa? Jag gick ut i trädgården för att leta och hittade honom på den nedre gräsmattan där han jagade nätpytonormar. Ormarna var blåskimrande, fläckiga och minst ett par meter långa. Han hade redan slagit fyra i huvudet med spaden, lagt dem i lövkorgen och täckt dem med ett lager fjolårslöv. Stolt vräkte han ut sin fångst på gräsmattan. De såg verkligen döda ut. Den fjärde ormen hade han kluvit på mitten. Tyvärr hade han underlåtit att slå den i huvudet också, så den fick liv igen och bet honom i hälen. Jag rusade in efter värktabletter och ropade att han måste åka till akuten. Men  lillan påpekade att sånt ville man väl inte lägga tid på när man var ledig, och så fick det bli.

Efter frukosten gick jag och lade mig igen och fortsatte flygturen. Pappa och lillan satt vid fotänden av min säng och spelade TV-spel och hojtade, och jag ville gärna vara i fred en stund till. Nu flög jag genom hela rummet bort till hallen med dörren till sommarrummet. Genom att ta spjärn mot väggarna lyckades jag vända mig så att jag fick fötterna ner och kunde se mig i hallspegeln. Förmodligen var jag ändå i spegelvända världen, för hallspegeln hängde på fel vägg och väggen, som brukade var hyggligt vit, var kamouflagefärgad och flagnad. Själv såg jag inte heller riktigt ut som vanligt. Jag hade visserligen ett lila nattlinne, flätor i håret och rund mage precis som när jag gick och lade mig. Men håret var plötsligt konstfärdigt flätat och patinerat som på teatern, ansiktet fläckigt av vitsmink och linnet  av siden med guldbroderier. Aha, jag var med i en opera! Magen såg rundare ut än någonsin. Berodde det på empireskärningen eller var jag gravid? Jo, så var det nog. Det var därför jag måste till doktorn. Jag bytte till en mer passande husmorskostym i vitt med blårandigt förkläde och knackade på dörren till mottagningen i sommarrummet.

Åter låg jag i sängen och hörde flöjttoner närma sig från långt avstånd. Det var temat ur Ravels Bolero, och det var Varelsen som spelade. När introt var slut började han nynna: Yes I’ m flying here and there/ Yes I’ m almost everywhere/ nearer to the beautiful / to hear the waterfall / the famous waterfall. Det lät lite hest, men inte alls oävet.