Jag reser i tanken i en svindlande fart
till tider då allt kändes underbart
jag glömmer för en stund nutidens kval
de som konstant i mitt huvud mal

min resa går till kära minnen från förr
jag påminns om när jag för första gången öppnade kärlekens dörr
och Du stod där framför mig, så vacker, så grann
och det var då vi varandra fann

för ett ögonblick så stannar tiden, och jag kom ihåg
så underbart och kärleksfullt Du log, och jag såg
en utstrålning som väckte något inom mig, som jag aldrig förut uppfattat
jag kände kärleken, allt var så nytt, och så uppskattat

i samma sekund kommer de dystra minnen
som väcker sorgsna sinnen
när Du gick ifrån mig, en dag i en svunnen blommande vår
just detta minne framkallar på kinden en ensam rinnande tår

som droppar och fuktar det foto som ligger på bordet framför mig
och jag blundar och tänker så intensivt på Dig
att Du nästan känns, men Du är inte här
och det var så länge sedan Du hade mig kär

jag reser vidare i tanken för att försöka glömma det dystra som varit
och allt annat som hänt i olika perioder och stunder som nu för alltid har farit
men jag vill heller inte resa tillbaka till nutidens bekymmer
som för tillfället rymmer

hela min levande tillvaro i dagar som tär
som innehåller så mycket elände, och jag vet inte vad som bär
upp mig, för många stunder känns så negativa, jag saknar ljusets välgörande kraft
och den energi jag tidigare haft

jag måste börja tänka positivt, så att själen min får ro
göra något för att åter känna framtidstro
men vad? - det är inte lätt, när orons trådar är lindade runt hela min kropp
hur lätt är det då, att känna hopp

jag måste få den kraft jag behöver
den styrka jag är i behov framöver
så att jag kan återvända till ett drägligt levnadssätt
och lära mig att gå åt det håll som känns rätt …


© Ted Örnberg 2012-05-01