Målande, obeskrivligt blå
En himmelsk stig jag ville gå.
En trappa till en ängels famn,
För att få känna litegrann.

Så tyst och stilla för en stund,
Jag kunde andas en sekund.
Men ljuset mörknade igen,
Hon flög mig ner till tystnaden

Jag kunde ta på sanningen,
Som stannar till för kärleken
Jag litar på min fantasi,
Om att få fastna i ditt liv.

Den drömmen vinden viskar fram,
Har varit hård men väldigt sann.
Du vaknar upp i gryningen,
Och känner ensamhet igen.

Där vågor slår mot ärligheten,
Ja! Man vill ju tro på evigheten.
Men ska man leva i verkligheten,
Då får tiden läka sårbarheten.

Men jag som fick en sista dans,
När jag tog min enda chans.
Allt som var skrämmande med dig,
Känns nu lite främmande för mig.

Ett brustet hjärtas egna sång,
Har talat ut ännu en gång.
Kan en förändring ändra dig?
Nu har tron på kärlek lämnat mig.