Ännu är jag för skör.
Som den lilla pojke jag en gång var.
Ömtålig som ett lönnlöv som faller, tynar bort och sakta dör.
Jag såg ingen synd i kärleken.
Med ögon så blå, vid elden jag åter rör.

Fy! RÖR EJ!

Hänförd av dess värme, angripen av dess energi.
Den flammar till...
blommar upp i en praktfull dans.
När all min fasa utplånas för en fängslande stund.
Dras jag in i trånandets värld.
Det gnistrar till, trots att askan är grå som sten.
Varför gå vilse i en virvlande romans?

Ännu är jag för skör.
Du slog ner som en blixt från okänd himmel.
Nervkittlande aningar tätt intill Stockholms töcken.
En kaffe till och ditt hjärta var mitt?
Aningslösa av December mörkrets hjärtliga existens.
Det var bara du.
Som på film.
Mitt bland stjärnorna på Kanchenjunga.
Upplysta och nära.
Ett mod.
Ingen mer fasa.
En kyss.
Ett farväl.
En tår.
Du flyter med lönnlöven på Fyrisåns dunkla vattenyta.

En undrande pojke är ännu för skör för svärmeriets mysterium.
Han står ensam utan svar.
Stark.
Glad.
Modig.
Med flaggan högt på Kanchenjungas topp