Hej på er! För er som inte redan vet så heter jag Rasmus Ling och går Väx med musik på Ågesta Folkhögskola. Nu har jag gått där i 1,5 år och nu är jag klar här. Det är dags för mig att ta farväl av alla underbara vänner, alla lärare, och den fantastiska miljön tills vi ses igen. För än är det inte över! Jag flyttar bara tillbaks till Uppsala. Jag har fått den stora äran att hålla ett tal för er av min fantastiska lärare Michaela Schein och innan jag börjar vill jag bara säga Tack! För den här möjligheten och för att lilla jag får göra min röst hörd!

Mitt tal är tillägnat er alla! Och kommer att rikta sig till just er alla. Det kommer att handla om att människor dömer varandra, och varför jag tycker att man ska sluta med det! Det kommer att handla om rädsla och hur man ska hantera denna känsla, och framför allt kommer det handla om hur lätt det är att man jämför sig med andra och varför det är ohälsosamt och elakt mot en själv. Alla är vi dem vi är och det är något vi ska ta tillvara på till varje pris! Vi ska alla vara stolta över våra personligheter utan att vara rädda för att visa det för andra! Så var stolta!

Men nu tycker jag att vi ska göra något tillsammans! Mest för min skull för jag är sjukt nervös, och behöver lugna mig. Men även för eran skull! Det är jultider och i dessa tider stressar vi! Så när jag räknat till tre så tar vi alla det djupaste andetag som bara går för att sedan hålla andan i fem sekunder (som jag visar på mina fingrar).Så kan vi alla vara lugna istället. Sedan andas vi ut i en STOR kör! Ett…. Två…. TRE ( räkna till fem med fingrarna)

Så! Tack! Nu kan jag fortsätta! När jag började på den här skolan hade jag ganska nyligen tagit mig ur en depression, en ganska djup sådan. Men när jag fick beskedet att jag kom in på Ågesta så började saker sakta men säkert falla på plats. Jag vet att dagen jag fick brevet var en av dem bästa dagarna i mitt liv! Jag hoppade och skuttade av ett euforiskt glädjerus och fylldes av en oerhörd lättnad att mitt liv skulle få förändras!

När jag flyttade hit den 26e augusti 2012 var äntligen livet framför mina fötter! Vad som helst kunde hända och allt var så spännande. Att ta steget att flytta hemifrån för första gången var jättestort. Den första dagen minns jag väl! Jag minns hur välkommen jag kände mig av alla. Men även om jag kände mig välkommen så betyder inte det att jag inte var rädd. Jag var rädd för att ta kontakt med människor, jag var rädd för att vara mig själv till 100 %.

Och varför var jag så rädd? Jo för att jag vet att majoriteten av världens befolkning dömer människor utifrån det dem ser och det dem hör. Och varför gör så många så? Jo för att dem själva är rädda att göra samma sak! Alla har vi våra anledningar till varför beter oss som vi gör, varför vi agerar som vi gör, känner och tänker som vi gör och varför vi är dem vi är. Det är för att alla bär vi på någonting. Det är alltid något som ligger där och gnager i bakhuvudet som gör att vi inte kan slappna av och bara strunta i vad alla andra tycker om oss.

Är det något jag har lärt mig under tiden jag har bott här så är det att om jag vill ha en bra omgivning, stor vänskapskrets och ett bra och lyckligt liv så måste jag släppa taget om det som en gång var, och inte tänka på framtiden utan leva HÄR och NU och njuta av varje stund jag blir tilldelad. Tro mig det är inte det lättaste! Men allt går med envishet och lite övning! En annan sak jag lärt mig är hur man ska bemöta människor på bästa sätt för att FÅ det man GER tillbaka! Om man bara släpper taget om sina gränser! Slutar skämmas och slutar tro illa om sig själv så kommer allt naturligt tillslut. Då växer glädjen fram i våra hjärtan och med glädjen kommer ett leende! Ett leende som inte har några gränser! Om du ler mot en främmande människa från hjärtat så kommer du med största sannolikhet få ett leende tillbaka! Och får du det så är det ingenting som hindrar dig från att kommunicera med den personen.

Innan jag avslutar så vill jag att vi gör en sista sak tillsammans. Jag vill att vi alla blundar och så tar vi varandras händer! NÄR JAG SÄGER TILL. För nu kanske du tycker att det är obehagligt och läskigt att ta i en främmande människas hand! Men då ber jag dig att slappna av och utmana din rädsla. Jag vill att vi gör detta för att vi ska få en känsla av hur det är att höra ihop. Att hjälpa varandra att ha ett bra liv genom att ta varandras händer och blunda. Vi må vara olika och ha olika bakgrunder men var inte rädda! Känn på varandra istället.

När jag räknar till tre så blundar ni och tar varandras händer i fem sekunder som jag räknar högt. Tänk inte så mycket bara gör det. ÄR NI MED??? ETT, TVÅ, TRE

Det är såhär vi människor borde hålla ihop! Förstår ni vilken värld vi skulle ha om vi bara kunde hjälpas åt istället för att vara rädda och jämföra och döma varandra? Det skulle vara en värld där vi alla kunde andas ut och vara dem vi är.

Jag avrundar med att sjunga min favorit jullåts sista fras
AND HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS NOW

Tack för att ni lyssnat och tack för mig!
Glöm inte att hålla ihop! Och ta hand om er själva och varandra!
GOD JUL"