Jag sväljer

Men syret når aldrig ned

Mina blodådror gapar tomma

skriker ut

Med vita tänder som kan skära

bort det som gör för ont

bort det som måste låsas in

bort min kropps motor

Sväljer nyckeln den 31:a december

varje år

kanske var det åttonde gången nu

eller nionde



Blodets droppar koagulerar

Det är k-vitamin

som jag producerar i min köttfabrik

köttet frågar inte om lov

Likt hårfärg stänkt på vitt kakel

Inga skuggor

De svarta siluetterna mot svart asfalt

ber om att solen ska le

och sluta böla

Jag sväljer

men endast väte och syre når fram

dränks från insidan



Håret lägger sig likt en aura

flyter på ytspänningen

spänning som räcker för ett helt land

Tystnaden tar över

Känner mig så naken

Gåshud sprider sig som pesten

men från märgen och ut

från ryggraden

(för det handlar självklart om automatik) – till hudens tunna täcke

Det är våta fotspår

Jag försöker svälja