I natt är korridoren tyst
ångestropen hörs inte
de som låg i spännband
grimaserar inte längre

Sjukjournalerna är brända
hos dem utan minnen
pillertrillarens recept
ger sig uttryck i tystnad

Den gamla psykiatern
kände ingen skam
barmhärtighetens steg
svävar runt salarna

Dörrarna är stängda
i skuggornas korridorer
nattrondens siluetter
knackar på kala väggar

Kring mötet med ödet
stannar tiden en stund
själarna tar sin tillflykt
som tårar längs kinden

I det enskilda rummet
har tystnaden tagit över
då nattronden passerar
hörs ropen inte längre

De pärlvita sängarna
bär spår av tragik
en vissen blomma
tar nattbrisen i hand

De tyngda själarna
har åter mött ljuset
den trånga tunneln
har åter öppnat sig