“finns det ens något
    som överhuvudtaget kan
   kallas för skillnad
            mellan livet 
  och döden eller
     är det bara
    något ? -
      något vi liksom naivt inbillar oss
      av bekvämlighetsskäl?”

(vet du, människor är så vidrigt lika varandra –)
u r b l e k t a / s ö n d e r f r ä t t a
 armar gardiner minnen – vingar
            (utan änglar – )
  är hon? jag oss vi
tårar av poesi i tusen glasrutor
krackelerande kackerlackor, maktlöshetens
             djupa svackor
           skräckkavalkader / ångestfraktaler;
 har man inget ansikte kan man inte le

                          m ä n n i s k  o r ?  –
(krossade tillintetgjorda anonymiserade)
utan känslor kärnor drömmar stjärnor kanske 
                 kanske tankar? –
        (eller avsaknaden; bortförklaringar)
                alla deras jävla recept
  papper med preparatlistor dom tror hjälper 
        mot hud som kroniskt kliar inifrån

              hon och jag
  hon och jag är – någonting
          någonting som aldrig hände
       fast det aldrig borde hänt
(fast omvänt, kremerat och förbränt –)

u t s t r ä c k t a;  l i v s f ö r s k r ä c k t a
            (döda, övertäckta)

            sedan baksmällan, drömmen
   en febrig cancersvulst av semijag;
              ett alltfördumt begråtet
      (aldrignågonsin förlåtet)
              själskadaver; övergivet
  överdrivet; liksom livet – dödligt 
                lika övergött och hopplöst;
             ö v e r f l ö d i g t

      sedan spegelbilden, avskyn
 (tung skam vidarebefordrad, en sötaktig kvalmighet)
produkten av ekvationen, min kalamitet;
           mörka undertoner, likstelhet
   statistik och siffror; från ångestens sköte
ett nytt liv av gammal död
             ”Elin Veronica Göthe”

så älskling, farväl – det är nu jag försvinner;
    låter mossan omfamna mig;
(hördudu jag dör nog nu, tahandomdejvettja – )

      för ängel, jag orkar inte
   är inte sådär jävla stark, har jag aldrig varit
jag ger upp nu, jag orkar inte
orkar inte låtsas längre, orkar inte vakna mer
när jag bara kan sluta ögonen, ta evig sovmorgon
  smita ut bakvägen och glömma hela skiten
(ställa in hela jävla föreställningen, bara ridå liksom)
                     p a n g – 

       och du, du stirrar in i min själ
(eller letar febrilt i tomrummet där den borde varit)
   som en fågel, även du – ömtålig
            med huvudet på sned men du
   vackraste du, du är fri
           fri att flyga när och var du vill –
  kommer aldrig begripa varför du stannar

      ”en kamera täckt av fjädrar blir kvar
inte en enda skarp bild av den här
          flygande starten, inga bevis
                   (ljuset har vingar)”

        omspunna av illusioner
som sockervadd – i dödens trädgård
       låg mina dagar / i fosterställning
               väntade på att återfödas
                     som molnträd
     (under ögonlocken – frontalkrocken)
      kevlarflicka av requiemånga
ett slitet hopp, sönderfrätt
(fastän hennes leende ljuger vet hon ju egentligen)
                    innerst inne att ingen

              ingen någonsin lever
                  lätt som moln – 

             s t e n a d
förstelnad; blind av himlen en bit av himlen –
      på fötter, redan multnade
   giftgasängel, mengele
(självförstörande, livsavgörande)

              klockan, jag
                 stannade visst –
  och stod still för länge
      (flöt ner på botten)

den mörkaste främlingen var alltid jag själv

         här på nytt / begapad
       bestrålad, efterapad;
                    i      d j u p e t
       av mig själv; ishavet
             kallnar skallar kallar – 

 mig själv vid namn, det bortglömda svarta;
rörelsen i benknotorna är redan död
   jag vet ju, jag borde ha rört mig snabbare
borde sprungit när jag hade chansen
       men jag klarade det inte
 kunde inte utstå att bara på avstånd betrakta
            utrotningen måste vara
en del av mig liksom hon / alltid varit
            (en del av mig)

           b r u s t n a
      pupiller horisonter hudlager – jag
           en hel världs bördor

    uppspydda som drömmar
i en burk full av ruttnande
         daggmaskar; ursäkterna
  för köttets existens – tomma tankar
förgör min kropp – tomma pillerkartor
                 utgör min världs
            g r ä n s e r
  (definierar den, formar den – huden)

sönderskollad, grymt förtrollad – översållad
    av blodsprängda ögon
                  alla mina egna
  ( v e r k l i g h e t s f l y k t e r )

     förmår inte glömma! –
 (och fastän jag vill kan jag inte dö)
        förlåt älskling, men jag måste
  måste stanna, måste
                   s t a n n a
     här och minnas
 minnas alldelesförmycket 

       med inte ens en dörr
 mellan drömmarna och skräcken – 

      mitt slut mitt enda
             beslut; resolut
        inför slutet – till slut;
absolut alltid osäkert och nära
nära som din hud långt bort, orden man aldrig
       någonsin kunde (ville) uttala;
              ” f a r v ä l ” –

      vackraste du, jag önskar
             önskar att du
      vore ett moln och
   att avsked inte fanns att du fanns –
       (bara en famn bort! – snälla)
             snälla, låt mig
   (jag vill ju så gärna / somna) 
 i din famn, stor och varm och trygg – 
           snälla, låt mig
(jag vill ju så gärna / bara försvinna)
                i dina armar

 under trasig glashimmel
           när skärvorna återigen
       regnar över mig
             (snälla, låt mig)
     låt mig aldrig
   aldrignågonsin komma åt mig själv



   och om morgonen faller jag
(som tårar, ljudlöst)
       genom ditt hårsvall –
precis som jag föll från världens kant
             såsom jag föll i glömska
      såsom jag alltjämt faller –

    och när jag slutligen lägger huvudet
(cystan, sjukdomsbilden – tumören)
      det som aldrig vilar, den ruttnande odören –
  på kudden av luft medan världen blir mörk
skaver verklighetens skelett

     O B A R M H Ä R T  I G T ! –
     r a k t   /   i g  e n o m
                (förskräckligt)

 
    ett kremerat foster – jag?
 a s k u n g e ;
     (det andra namnet, blixtens)
armar händer fingrar – skärvor
blandade med gruset
       på vägen / alla trampar

  skoningslöst och utan hänsyn
mordbrandsänglar högt i skyn;
       elektrisk, epileptisk – kände hon sig
  själv? nästan som jesus

       (kras kras;)
r y g g r a d s k o  n f e t t  i
             som gödsel
  åt lila vita strimmor, sorkgångar
ångesten som kanaliserats, rört på sig
        haft sin gång

   tusen gånger, tusen gångar
en miljonsjutusenåttiofyrakommatjugosju gånger till

        på tumanhand – vi knaprar rostig smärta
  trasiga nagelband i kaffekoppen, evig svärta
(fika kallar vi det visst i vårt land, visstharvidettrevligt)
blodsmak i munnen – bara min mest vapenlösa skandalösa        satansjävlaensamhet; självdestruktivitet
 ett enda felaktigt svar / som varnar
             för sanningen om lögnen i sin fråga;

     ett enda svar som redan längtar
 tillbaka till trädgården där slutet började

                orden; språket
       det som givits mig
f ö r b a n n e l s e n;  s t u m h e t e n
       (den förbannade dumheten)

     en värld av gestalter
              orden; språket
        det som givits mig; tankeskuggorna

          så jag inte märker
   att jag fortfarande är

                precis som dikten;
            alldeles ensam –