paradiset / utopin
(den här staden - )
förbrukar allt och alla – lysande!
” r o v d j u r s ö g o n , b l ä n k a n d e ”
nattregn – långsamt närmare
i ultrarapid; en livslång resa
till ett bakbundet hallucinogent
(var är du? – )
Shangri La

långsamt / vrider mig vrider sig
jorden men
bortom verklighetens detaljer
finns drömmarna
(och i drömmarna lever vi alla)




förbi flervåningshusen, ojämna fasader
gapande tomma (ruttnande / tandrader)
som i en dröm trampar vi vatten
(som i en dröm trampade vi oss fram i snön)
en dröm som skingras
liksom rök i vinden – det glittrande
t ö c k e n
(vi kallar kärleken)
hans hud glansig av svett
ögonvitorna synliga;
ett framviskat löfte i soluppgången
(hela existensen, ord för ord)

ord som dött
i tidens avgrund;
(ord som ljudlöst blivit)
en tyst hög / aska
på en vulkanisk sjö i djupet
en kremerad dröm på havssjälens
mörka botten
(min – )




jag passerar - stormar / susar
fortare fortare (fortare!)
liksom hemligheter, nattens och dina
du mörka gud; inte
inte som jag (ingen kräkfjäril)
kråkfågel stormfågel;
stjärndjur med trötta svallvågslemmar

(fortfarande biltrafik aldrig tystnaden)
ALDRIGNÅGONSINTYSTNADEN –

sinande anletsdrag; vi ansvarar alla
(på ett sätt eller ett annat)
för de människor vi påverkar


”så älskling vackraste du
minns att vissa stjärnor
på natthimlen
egentligen inte är
s t j ä r n o r ;
dom dog (jag dog)
för flera miljoner år sedan men
vi är så långt borta
så långt borta nu att ljuset
inte når fram förrän nu”




snabbare nu, fortare
fortare än alla andra alla andras
jävla semiverkligheter!
(mina och hennes-)

furiösa sommarmonsuner, fartblinda
smälter samman och sköljer över
varandra och drunknar
i svallvågor, ögonblick –
man kvinna egosubstitut kvinna man
(kärlekslöften / så förgängliga – jag?)
går rakt in i väggar, grubblar över det
försöker reda ut situationen;
(kanske dags nu, kanske hög tid för mig)
att rengöra maskinen
låta all den kärlek som du lånat ut
å t e r g å –
återvända till där den hör hemma


men till dig sa jag ju från början –
helaminkroppskrekjuförfan;
”lämna mig ifred, för jag måste
(måste lämna alla utanför)
försök förstå, du kommer inte in
(aldrignågonsin så låt mig vara – )”

du lyssnade inte den gången och
det gör du fortfarande inte




(sakta nu, för första gången – )
sista gången långsammare;
liksom en dimma från havet
tränger sig obönhörligen
den där tomheten in
(in i hjärtat – stannar)
stannar tills den slutligen
stängt dörren och förvandlat
min ensamhet till isolering
(blivit en del av det; hjärtat
eller ensamheten eller både och)

älskling, tro mig
jag har försökt sätta fingret på det;
men misslyckats finna
den där känslan / ett namn

med ord jag fångat upp
(i drömmar, som man fångar fjärilar som fladdrar)
i r y m d e n –




en stadig puls; respiratorresor
(som i den där kentlåten, över broar genom städer)
och människornas fönster lyser tomma
som ord som själar som människor
(som stjärnor)
i min hjärnas kåkstäder, en tunnsådd vintergata
i min snöstormssjäl – även mitt sömnlösa hjärta
blir en stjärna – kan du se den
från din lägenhet? för visst drömmer vi alla –
(ditt tomma lysande fönster)




och i nattens käftar
tänder vi eldarna, bränner barrikader,
väcker lågorna till liv och ser dom
vrida sig (som små djur)
liksom vi – yrvakna kärlekskannibaler
dendär blinda passionen ;
nyfödd, förpuppad
(nattfjäril med kamikazehjärta)
uppfuckad dygnsrytm utan tanke på morgondagen;
mitt nittonåriga jag, fryst i tiden
en fjäril bland fåglar;
är aldrig
åter ensam
bevarad i förbleknat bläck
(hur ivrigt anklagar hon inte livet med ord –)




så plötsligt stiger vinden
ur den tillfälliga kärlekens hand
( ur fjärilens vinge, ur rosslande bröstkorg; )
har du någon som helst aning om
var dina tankar kretsar ? –

älskade du, när du står där
i utkanten av världen
befinner jag mig
vid den döda kratern – ?
(en svart rörelse i uttjänta benknotor)
jag; utrotningsdöden
orden bakom orden, lönndörren
(dom som förlorat)
sina bokstäver, mina
o r d y n g e l

begraven i leran, bortglömd – inte alls
som du;
du som lever med övertygelse
utan att för ett ögonblick
lägga ner vapnen
(täckt av ärofyllda sår)





”bara försök förstå
jag är otrevlig
oartig vanartig
(den första att bli den sista)
inte ett dugg charmerande – ”

du lyssnade inte den gången och
det gör du fortfarande inte




hjärtat som inte är hjärta
slår slag i luften / hårda torra
ljud och jag
(jag ser, fan vad jag önskar att jag slapp – )
jag ser mig själv
i d u b b e l e x p o n e r i n g ;
en känslolös varelse
vars hjärta skiljer sig
från människornas;

mitt liv tog slut
för flera år sedan
sedan dess har det bara varit
en oändlig rad
motorvägar, förvaringsceller och minnen,
(en mörk slingrande)
k o r r i d o r ;
den där transportsträckan i ilfart
tågrälsen, den som inte leder
inte leder någonstans

”britsen båren skärsåren, alla de bortslösade
– tonåren ”




vågor av medvetande
slår in och försvinner
ut, lämnar något skrivet
(försvinner lika snabbt – )
när nya vågor rullar in och
utplånar skriften;
allt som återstår är mina semijag – förvirrade
fragment av ensamhet
mot skuggorna, som knivar – genomborrar
(mina drömmar; ju mer jag tänker)
på mig själv desto mindre
tycks min existens vara;
s k u g g o r n a s / k ä n s e l s p r ö t
avancerar stadigt
(meningslösa tankar är värre)
än inga tankar alls –





”för att vara fullkomligt ärlig så tror jag inte att
jag försöker dö jag bara liksom
väntar in döden

(det är lite som att sitta på en bänk
på stationen och vänta på tåget
medan man för samtal med döva)”